Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En latinsk vårdikt. Pervigilium Veneris eller Nattvakan för Venus. På svensk vers av Stig Lindqvist och Krister Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En latinsk vårdikt
den har i andra hand påverkat Schiller, vars
bekanta dikt Triumph der Liebe inspirerats
av Bürgers Die Nachtfeier der Venus, ett
mindre lyckat försök att i romantisk stil
parafrasera den latinska vårsången.
Föreliggande tolkning, verkställd efter J.
W. Postgates textredaktion, torde vara den
första på svenskt språk. Av oss tillgängliga
utländska översättningar har Friis Möllers
förnämliga danska version varit oss till nytta.
Professor Johan Bergman, som inte blott
underkastat sig mödan att diskutera ett par
ur språklig synpunkt dunkla ställen i
originaltexten utan också själv lämnat flera
översättningsförslag, är det oss en kär plikt att
hembära vårt tack.
Översättarna.
PER VIG ILIUM VENE RIS
eller
NATTVAKAN FÖR VENUS
På svensk vers av
STIG LINDQVIST och KRISTER WICKMAN
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Ung är våren, full av sånger: världen skapades en vår,
allt av våren väcks till kärlek, den ger fågelns lockrop ton,
lunden löser för sin make, regnet, kärleksfull sitt hår.
Vårens drottning skall i morgon under trädens höga valv
resa sig en skuggig lövsal, klädd med gröna myrtenskott:
från sin höga tron Dione här i morgon skipar lag.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Skapad nu av blod från himlen, som stänkts ut i fradgat hav,
steg bland blåa vågors väsen och Neptunus’ hästspann fram
vår Dione, havsskumboren, ur en givmild brännings dån.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Själv hon ger åt vårens purpur ädelstenens rena glans,
själv hon öppnar bröst som knoppas, svällande för västans fläkt,
till en yppig prakt och låter morgontimmans svala dagg
glittrande sig sprida över ängens gräs och trädens blad:
liksom tårar, när de blänker fram och skälver av sin tyngd,
orkar knappast bubblans spännkraft hejda vattendroppens fall.
Se, hur blommans purpurrodnad röjer hennes blygsamhet
— daggen som i ljusa nätter fallit ned från stjärnklar rymd
hjälper varsamt henne lösa späda bröst ur våt kiton.
Venus bjöd, när dagen grydde, själv var jungfruros stå brud:
sprungen fram ur Cypris’ bloddropp och ur kärleksgudens kyss,
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
