Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - En latinsk vårdikt. Pervigilium Veneris eller Nattvakan för Venus. På svensk vers av Stig Lindqvist och Krister Wickman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En latinsk vårdikt
Själv hon har sin ätt från Troja fristad gett i Latium,
själv hon gift en kungadotter från Laurentum med sin son
och fört en vestalisk jungfru som gemål till guden Mars.
Den sabinska stammens döttrar prisgav hon åt Romas män:
ramner och kviriter uppstod, och en senfödd romarsläkt
gav i Cæsar hon en värdig arvinge till Romulus.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Venus verkar i naturen och den känner hennes makt,
hennes son, gud Amor, säges själv av jorden vara född:
på en grönklädd bädd hon lade gudabarnet till sitt bröst
och med blommors mjuka kyssar ammade hon honom här.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Se, hur tjurar sträcker flanken lättjefullt bland ginstens snår,
alla trygga genom bandet deras maka band dem med;
inifrån en skuggig dunge hörs en fårskocks rädda bräk.
Alla sångarfåglar sjunger på gudinnans bud i dag,
och kring kärr och dammar höjer svaner sina hesa skrin.
Dold i poppelns rika grönska näktergalen slår sin drill,
jublande, som om hon velat stämma upp en kärlekshymn,
ej ett smärtans verop över Tereus’ fasansfulla dåd.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
Fågeln sjunger, vi är tysta. När skall våren gry för mig?
När skall jag som svalan bliva, frälsad ur min stumhets bann?
Tystnad bragt mig sångmöns onåd, ej Apollo har mig kär.
Älska du, som aldrig älskat! Älska du, som älskat förr!
308
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
