Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
dennes självpresentation (vid orden »Pery
m’appella in sua favella») frapperar åter
sådana där paralleller, som dock nu
uppkommer genom treklanger på andra av skalans
tonsteg (här: C- och E-dur i grundlägen).
Gomes, som något senare blev klandrad för
wagnerism på grund av de i hans »Fosca»
förekommande ledmotiven, hade sålunda
redan i »Guarany» i ett enstaka fall använt en
om Wagner erinrande metod. Den i olika
scener växlande deklamationen till dessa
traditionellt förbjudna harmoniföljder är ofta
av påfallande expressivitet.
I motsats till dessa — man kan säga —
kärvt innerliga tongångar kan ibland en inte
osympatisk sentimentalitet utmärka samme
Perys sång, såsom i den gammaldags
mazurka-liknande melodi (»Sento una forza indomita»)
vari han i slutet av första akten vill tolka
sin gryende kärlek. Men i den följande
duo-cabalettan (känd från uvertyrens avslutande
allegro) är Gomes, såsom ofta nog även
annars händer, banal på egen hand. Mitt i all
rikligt serverad sirapssång, som visserligen
ibland kan verka trohjärtat avväpnande,
känns det närmast uppfriskande med den
»äventyrarns Canzone» — sjungen av
Gon-zales — som har något av italiensk-spansk
slagdänga.
Även om Gomes melodiskt inte alltid går i
ledband efter Verdi, är det dennes
musikdramatiska, främst vokalt inställda teknik som
går igen. Allt ligger väl till för de all’italiano
behandlade sångrösterna. Och orkestern kan
få en mättad klang, erinrande om verk från
Verdis mellanperiod. Även förkärlek för korta
sångmelodiska satser, förbundna genom
recitativ, påminner om fakturen i en opera som
t. ex. »Simone Boccanegra». I högre grad än
hos förebilden verkar emellertid flera
dessemellan förekommande längre nummer, både
för soli och kör, såsom rena inlagor, insatta
utan dramatisk motivering; det gäller t. ex.
det i första akten samfällt sjungna Ave
Maria som automatiskt utlöses av
aftonklockornas ringning. Liksom Verdi sätter
Gomes sin ära i att kröna aktsluten med stora
ensemblesatser, som dock inte bli lika
konstfullt uppbyggda som hos det stora mönstret.
Någon konstnärligt tvingande anledning
till att den Verdiimitation, som »Guarany» i
stort sett utgör, nu, 75 år efter urpremiären,
togs upp på Stockholmsoperans repertoar är
svår att se. Verket är utom Italien
naturligtvis givet i Amerika samt därtill i Spanien
och England. Däremot har det aldrig kommit
upp på den för italiensk opera livligt
intresserade Wienoperan, något som nog säger en
del.
Officiellt var det emellertid en brasiliansk
opera som gavs. Och gällde det att främja
entente mellan Sverige och det väldiga
landet därborta bör avsikten ha uppfyllts
åtminstone genom det ståtliga uppförandet. 1
det särskilt gynnade titelpartiet hade Conny
Söderström, efter sin debut i Låglandet,
äntligen åter fått något av en önskeroll, som
gav honom tillfälle till en tenoral expansion
av lvriskt-hjälteartat blandat slag. Tydligen
ligger det särskilt väl till för honom att
hjärtligt sjunga naturbarn. I spelavseende kunde
just ej ställas några anspråk på denna
god-hjärtade »jaguar, skogens son», som —
ofullständigt skyld av en panterfläckig hud
—-bör ha retat aptiten på de människoätande
indianerna. Henriette Guermant, självskriven
som Cecilia, hade ögonblick av värme och
aplomb; att hon ibland tycktes mer hämmad
i sin sång än i riktiga Verdipartier må väl
vara henne förlåtet. Med nästan Forsellsk
bravur levererade Sigurd Björling
övermodiga knyckar på nacken, sardoniska leenden
och alla andra miner pius däremot svarande
sångskiftningar som kunde fordras av
styckets i dubbel mening spanske bov. Léon
Björkers guvernör — en père noble i varje
tum och ton. Som aimoréhövding hade Joel
Berglund några tillfällen att klinga
praktfullt i Verdiliknande cantilena. I övrigt fick
man vara tacksam för att den krigsmålade
hövdingens snyftande kärleksförklaringar för
sin tillämnade vita drottning ej gjorde ett
alltför groteskt intryck.
En av liknande skäl motiverad tacksamhet
kunde också ägnas Ragnar Hyltén-Cavallius
regi som aktade sig för att understryka de
alltför pekoralistiska momenten och som
dessutom sökte förtydliga en del i libretton
dunkla sammanhang. Den efter Harald
Garmlands skisser utförda dekoren var i
allmänhet ändamålsenlig och av mycken
festivitas, även om denna särskilt i den i
aimoré-lägret spelade akten syntes alltför modernt
revybetonad. Där blev också scenutrymmet
något trångt för Gé-baletterna.
För den akustiska prakten och ackuratessen
i det musikaliska återgivandet sörjde Nils
Grevillius som ju alltid trivs med italienska
eller italienskt illuderande partitur.
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
