Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Filmkrönika. Av Artur Lundkvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Artur Lundkvist
teknik. I båda filmerna jagar gestapoagenter
en engelsman genom London, på gator, i hus,
nere i tunnelbanan, och staden verkar lika
genomträngd av nazister som en gammal ost
av maskar. En renodlad kriminalfilm i
amerikansk miljö av samme regissör är Kvinnan i
fönstret, ingenjörsmässigt välbyggd men
påfallande oinspirerad, torrt substanslös.
Filmversionen av Sinclair Lewis’ Dodsworth
gjordes redan några år före kriget och ter sig
ur ren filmsynpunkt ganska blek. Men den
rymmer ovanligt ärlig och fullvuxen
människoskildring kring ett amerikanskt
genomsnittspar som möter sin äktenskapskris under
en försenad Europaresa. Båda är livshungriga
under den puritanska hämningsytan, men de
reagerar olika. Först mot slutet, kanske för
klimaxens skull, viker trovärdigheten för
ett visst teatraliskt moraliserande. Eugene
O’Neills Den håriga apan har förlorat det
mesta av sin expressionistiska slagkraft och
meningsfulla symbolik: här blir den starke
eldarens självhävdelse betydligt enklare och
han klaras undan tragiken med en nästan
anekdotmässig vändning. Richard Llewellyns
Londonroman Blott den som längtan känt har
med amerikansk tillrättaläggning regisserats
av dramatikern Clifford Odets. Odågan som
förälskar sig i en skjutbaneskönhet och
genom henne dras in i gangsterkretsar har här
blivit en halvromantisk vagabond,
verkningsfull till det yttre, men invändigt
osammanhängande, med en blandning av kall
passivitet och självbedräglig känslosamhet. Många
scener är likväl suggestiva och den proletära
storstadsbakgrunden har avvunnits en poetisk
särprägel.
Engelsk film har förekommit sparsamt, men
den har rätt väl bevarat sin profil, sin
anknytning till en fördjupad reportagestil och
sin psykologiska realism. Fientligt hav,
regisserad av Pat Jackson, är en dramatisk
sjömansfilm, upptagen ute på Atlanten och så
verklighetstrogen man kan begära. Allt
verkar autentiskt, triangelhistorien med
lastångaren, räddningsbåten och den fientliga
ubåten, de särpräglade sjömanstyperna,
scenerna som sällan smakar tillrättaläggning och
den artistiskt färgfilmade havsomgivningen
med vräkande gröna böljor, stormröda
solnedgångar, glittrande månsken. Direktast
möjliga realism och formande, stegrande konst
har här sammansmält till ett. Heroismen
lämnas att tala för sig själv och den en aning
tvångsbetonade folkliga humorn går inte till
överdrift. I Ödets män har Carol Reed arbetat
efter likartade principer och gjort en sevärd
film av ett skenbart torftigt ämne. Han följer
en handfull människor som blir inkallade och
utbildade till militärtjänst och därefter
insatta på ett krigsavsnitt i Afrika. Utan att
de helt ger upp sin individualistiska särprägel
och motspänstighet visar de sig likväl
slutligen fullt effektiva. Detaljerna är pricksäkra,
realismen förenar sig med fantasi och
ingenting har suddats över med schablon. Endast
brandkatastrofen till sjöss bryter av något och
snuddar vid det bravurmässiga.
Pimpernel Smith, en antinazistisk film av
Leslie Howard, är också säker i detaljerna
men närmar sig annars fantasifull
äventyrskomedi med tyngdpunkten lagd på intelligent
ironiska spelscener. Howard gör själv en
arkeologiprofessor av överlägsen mångsidighet
och skärpa under sitt förströdda yttre, en
djärv människosmugglare mitt för näsan på
Gestapo. Det är en spänstig, behärskad film
som gömmer en fin energi under den skenbart
lätta inställningen till ämnet. Intellektuell
prägel har också De döda skeppens fyr, som
utvecklar ett originellt uppslag med möte i ett
ödsligt fyrtorn mellan en levande tvivlare och
ett antal trosstarka döda. Argumenteringen
är ovanligt fullständig och begåvad för att
vara på film, och problemställningen
illustreras med delvis suggestiva exempel på
människors kamp för utvecklingen i det
förflutna. Vissa ansatser till stiliserad bildverkan
understryker både det något för konstruerade
och den ambitiösa viljan i denna film.
Eisensteins nya ryska film Ivan den
förskräcklige har av några recensenter hälsats
som ett revolutionerande konstverk, en
milstolpe i filmens utveckling. För min del är
jag övertygad om att de tar alldeles fel och
jag misstänker deras uppskattning för att vara
journalistiskt konjunkturbetonad. Denna
Eisensteins film visar en stor men urartad
begåvning, en deformering som förefaller
tillkommen genom starkt tryck. Den kan kanske
också vittna om en desperation som sökt sig
utlopp i halvmedveten parodi. Det gamla
Ryssland skildras i operamässiga tablåer,
dekorativt överlastade, stillastående eller
mammutartat tunga i sin rörelse. Det är
praktfullt, monumentalt, men stelt och
förstenat intill livlöshet. Det är experiment i
stiliserad iscensättning, i bysantinska effekter,
334
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
