Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater. Spelåret 1944—45. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Ingrid Borthen och Yngve Nordwall
i »Rödaste rosor».
liga predikanten Bessie Riel, var stycket av
stark verkan. Man kunde sedan reagera på
olika sätt inför vad som med amerikansk
terminologi kallas »hårdkokthet» och som vi
på gammaldags svenska kalla råhet. Det
torde väl icke enbart ha varit den goda
iscensättningen och styckets underförstådda
sociala patos som drogo en stor publik till
båda scenerna och höllo skådespelet ovanligt
länge kvar på repertoaren. Mustiga ord och
drastiska uppträden tilltala i och för sig en
viss del av allmänheten, men knappast den
del man vill tillmäta ett avgörande
inflytande på de offentligt understödda teatrarnas
repertoar. Det önskvärda är att våra
skådebanor genom tillräckliga anslag kunna göras
fria från eljest nödvändiga ekonomiska
hänsyn.
»Tobaksvägen» följdes av »Son av sitt land»
av Paul Green och Richard Wright -—■ en
dramatisering av den senares roman »Native
Son». Den unge negerförfattaren har sakligt,
men med flammande patos bakom
sakligheten, rullat upp det svårlösta
negerproblemet såsom ett i grunden icke socialpolitiskt
men rent mänskligt problem vilket måste
lösas. Hans »hjälte», den unge negern Bigger
Thomas, är icke någon tilltalande eller ens
i ringaste mån sympatisk figur, och
åskådaren drar närmast en lättnadens suck när han
föres till den elektriska stolen. Men det är
just i detta skildringens tragiska innebörd
ligger. Bigger gestaltades av Bertil Ander-
berg, som här på ett vackert sätt fick
revansch för att han förlyft sig på »Mäster
Olof». Stycket var brutalt, men på ett helt
annat vis än »Tobaksvägen» och blev ej
heller på samma sätt en succéspjäs. Det
kväljde icke, trots allt, det stod en ren rymd
av allvar och smärta över några av dess
scener. Där fanns icke »plats för skratt»,
vare sig på riktiga eller orätta ställen.
Lilian Hellmans »Det blåser en vind» var
ett slags dramatisk »Cavalcade» med glimtar
från amerikanska turistbesök och
ambassader i det fascistiska Italien, i
mellankrigs-årens Berlin och Paris. I programbladet säges
det att författarinnan vill göra en
tillbakablick och undersöka hurudan den gamla
värld som tvingades in i kriget egentligen
var, vilka krafter det var som ledde
människornas handlande och gjorde det stora
vanvettet möjligt. Denna undersökning har
dock blivit föga djuplodande, och stycket
förmådde knappast väcka något större
intresse, trots att rollerna voro väl besatta och
ensemblespelet i bästa ordning.
Det sista av Studions allvarliga stycken,
Sean O’Caseys »Rödaste rosor» borde helst
ha spelats på stora scenen med dess
möjligheter till vidd och rymd verkan. Knut Ström
hade då kunnat få full frihet att genomföra
sina intentioner i regi och scenbilder. Nu
fick han göra det bästa möjliga av Studions
begränsade resurser, och man måste erkänna
att resultatet var fullt acceptabelt. Pjäsen
var ett stycke Irland, fördrömt, dåraktigt,
fyllt av äkta frihetsglöd, av mjuk och
innerlig poesi, av groteska inslag. Ett stort
uppbåd av teaterns bästa krafter var i elden
och åstadkom ett vackert samspel. Där
uppträdde alltså i väsentliga roller damerna
Schildknecht, Baude och Borthen, herrarna
Gentzel, Arne Nyberg, Kolbjörn Knudsen,
Milliander och Yngve Nordwall. »Rödaste
rosor» var kanske det vackraste som
Stadsteatern bjöd under detta spelår. Av
allvarliga stycken har jag förbigått Lars Levi
Læstadius »Herrgården», av den anledning att
jag på grund av frånvaro från Göteborg den
tid det spelades ej fick tillfälle att se det.
Ord och Bilds läsare gjorde kanske
bekantskap med det vid dess framförande i radio.
Ännu återstår att omtala ett par lustspel,
om man får ta in Helge Krogs plaidoyer för
den erotiska vandringslusten i »Snäckan»
under denna rubrik. Man skall väl om man har
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
