Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
laster) fina gentlemen härma landsvägens
gentlemen eller landsvägens gentlemen härma
fina gentlemen.» Det var en satir i Swifts
anda, men med människoföraktet i hög grad
mildrat genom en för Gay utmärkande
graciös humor. Märk också en sådan
ljuspunkt som den oegoistiskt älskande
tjuv-gömmardottern Polly, vilkens av föräldrarna
ursinnigt ogillade hemliga giftermål med
Macheath sätter handlingen i gång.
Succèsskälmpjäsen väckte på sin tid
moraliska betänkligheter hos några andans män.
En motsatt uppfattning kunde anges genom
en kanske inte alltför långsökt parallell,
gällande en av Svenska akademin prisbelönad
skald. I ett av akademins protokoll säges det
att »herr Bellmans kväden vunnit ett slags
auktorisation även av de allvarsammaste i
nationen och dessutom ej målade passionerna
på en retande men på en avskräckande sida;
i vilket avseende herr Adlerbeth liknade dem
vid den bekante Hogarths tavlor». Det är
brytningen mellan de från en ruggig
verklighet hämtade personerna och de i deras mun
lagda melodierna som ger något berättigande
åt jämförelsen Gay-—Bellman.
Just ett uttalande om musiken till
sångspelet ger för övrigt ett belägg för hur
uppskattat det förblev även under senare tider.
Enligt vad Stendahl säger i sin på 1820.
talet utgivna Rossinibiografi gav honom
bekantskapen med stycket ett av bevisen för
att 1’Anglais a en soi une veine très considerable
de sensibilité et d’amour pour la musique.
Ända fram på 1880-talet lär pjäsen då och
då med framgång ha spelats på engelska
scener. En jättesuccés, med närmare 1 500
framföranden i ett sträck, vann den vid
åter-uppståndelsen 1920 på Londonscenen Lyric
Theatre, Hammersmith. Musikaliskt hade
verket då bearbetats av Frederic Austin, som
stilkänsligt nyharmoniserat sångerna och
komponerat en del utfyllnadsmusik.
Kanske vi här hemma bort lärt känna
»Tiggarns opera» före »Tolvskillingsoperan»,
Komediteaterns succés av år 1929? Det var
en upplevelse, denna föreställning med sitt
återsken från mellankrigstidens Berlin. Hur
mycket än originalet övermålats och
deformerats, lyste detta igenom i både handlingens
och karaktärsteckningens huvuddrag (kanske
med undantag iör polischefens porträtt). I
sådana punkter där Komediteaterns
föreställning var som bäst, t. ex. sådana prestationer
som paret Eklund som Macheath och Polly
samt Sture Baude som Peachum kunde denna
läggas som måttstock för Operans
föreställning. Åtminstone för oss som var med den
gången var det •— trots versionernas
olikheter —- något av en överraskningens bouquet
som nu förtagits.
En mer eklatant kontrastverkan till
»Tolvskillingsoperan» kunde »Tiggarns opera» hos
oss ha gjort genom en iscensättning som varit
något annorlunda än den som planlades av
Per Lindberg och fullföljdes av Naima
Wif-strand. Den var litterärt diskutabel men
kröntes med framgång, den regi som vid
styckets londonska come-back lär ha lagt det
hela som en uppsluppen 1700-talspastisch,
lättande på satiren och så motverkande annars
svårundvikliga longörer. Det var inte bara
engelsmän som senterade föreställningen. Carl
Laurin hade »ofantligt roligt», intygade han
på tal om »Tolvskillingsoperan». Och Karl
Asplund har i en efter operapremiären
publicerad artikel vittnat om den »trevnad i det
parodiska skämtet och framför allt det snabbt
strömmande lekfulla spelsättet» som han
ihågkom från Londonframförandet.
Det var tydligen en till det Gayska
originalet närmare ansluten, kulturhistoriskt
ambitiös föreställning som bjöds på
Stockholmsoperan. Men kunde inte dessa förtjänster i
något högre grad ha förenats med några av
dem, som skall ha utmärkt
Londonframförandet: ett livligare tempo och ett mer
lekfullt spelsätt? Här ger sig en annan fråga:
var lokalen den rätta? Skulle inte en liten
intim seen och salong, sådan som den
londonska teaterns, både bättre ha motsvarat
sångspelets enkla struktur och ha gett ökad
resonans åt dialogens dubbeltydighet? Vi
har en förutvarande kunglig mindre teater,
den på Drottningholm, där stycket nog skulle
ha avnjutits med förtjusning och där man utan
att känna saknad efter Stockholmsoperans
vridscensagremanger gladeligen skulle nöjt sig
med nödtorftigt antydda lokaliteter. Eller -—
för att hålla oss till vanliga scener och
eftersom Komediteatern inte längre existerar
•—-kunde pjäsen inte ha varit något för Nya
teatern under Branners ledning?
Den sista frågan kan omformuleras till den
om inte »Tiggarns opera» främst är en
taldramatisk uppgift som helst bör utföras av
skådespelare med någorlunda
sångröstresurser. Det kom ibland något av utanläxa i
operaartisternas framsägande av sina repliker
och tirader, och särskilt tydligt levererades
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
