Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glim stedt
om den ertappade Cherubin åter ertappar
honom, eller igenkänningssextetten har inte
heller förut brukat förfela sin skrattretande
verkan, men var nog nu både i mimiska och
vokala schatteringar ännu mer genomarbetade
utan att förlora i spontaneitet.
Frestelsen för Dobrowen ligger i att vilja
göra för mycket, ehuru han nu inte föll för
den i tillnärmelsevis samma grad som vid
spexförvandlingen av »Barberaren». Ofta nog
var framställarnas rörelser bragta i slående
överensstämmelse med musiken. Ibland
gjordes dock dansant gymnastik som omotiverat
störde det musikaliska skeendet. Så fick
Marcellina utföra en hel pantomin av
krumbuktande rörelser under åhörandet av
Bar-tholos hämndearia; det blev till men för dess
avnjutande. Alldeles i slutet av den första
finalen blev det för mycket av farsmässigt
sprattlande. Annars bjöds i större delen av
detta i sin art knappast överträffade
finalmästerstycke ett komedimässigt nyanserat
och vitalt ensemblespel.
Musikaliskt kunde man vid den redan
under höstsäsongen givna premiären stöta
sig på ett väl snabbt tempo i seccorecitativen
— svenska språket är inte lika snabbtungat
som det italienska — men åtminstone fram
på våren tycktes större hänsyn tas till att
recitativtexten — koncentratet av
Beau-marchais — skulle hinna fullt uppfattas.
Invändningar kunde göras mot ett i några
nummer alltför utdraget tempo, så i grevinnans
andra aria och Susannas trädgårdsaria där
sentiment hotade att förvandlas till
sentimentalitet. Eljes återstår endast att erkänna
dirigentens lätta och precisa hand med denna
musik.
Några förut i sina uppgifter hörda
framställare lyste fortfarande främst, samtidigt
som de anpassade sig till den nya
inscene-ringen. Så Joel Berglund, som
bufforevolu-tionärt slagfärdigt agerade och sjöng sin till
hr greven adresserade menuettcavatina, men
ibland också hade en särskilt mörk uppsyn
av åskmoln, vilket slutligen fick en vokalt
praktfull urladdning i kvinnohatsarian.
(Njutningen av »Säg farväl» blev, åtminstone för
krönikören, minskad av förut nämnd
anledning.) Hjördis Schymbergs Susanna — ja,
hon var åter sådan som Beaumarchais ville
ha henne: jeune personne adroite, spirituelle
et rieuse; men hon var det med all den
rikare, mer delikata färgning som musiken
påbjuder.
»Nu ska jag in och få på huden igen för
att jag inte är Forsell», eller något i den
vägen — lär Sigurd Björling ha sagt i kulissen
när han nu för första gången gjorde sin entré
som Almaviva. Ett lika dominerande parti
som Don Juan är inte Greven, och Forsells
framställning, hur beundransvärd den än var,
sprängde nog styckets proportioner. Det gjorde
inte Björling, som genom sin — jämförelsevis!
— mer modesta hållning också lättare
undgick att utmana löjet i alla de för hans
grandseigneur fatala situationerna. Stil var det
ändå över hans elegant despotiske
kvinnojägare. Rösten klingade avgjort friare än i
»Don Juan», även om den kunnat bjuda mer
bel canto i duetten med Susanna och mer
distinkt koloratur i slutet av arian.
Att Benna Lemon-Brundin skulle gå väl i
land med Cherubin förvånade inte efter
hennes framgång i fjol som komponisten i
»Ariadne på Naxos», vilken figur lånat
åtskilliga drag från pagen. En verklig mezzo
eller alt, vilken rösttyp ägdes av Mozarts
egen första Cherubin och som sedan ofta
anlitats här, har visserligen större
klangförutsättningar att träffa partiets gossaktigt
manliga karaktär. Med sånglig glöd och sprittande
chevalereskt spel gavs emellertid illusion åt
pubertetsålderns »Jag ej vet vad det är som
mig plågar». Bra nog jämnårig med sin
tillbedjare syntes debutanten i Grevinnans parti,
Inga Sundström, vilkens värdighet naturligt
nog föreföll något mödosamt tillkämpad.
Sången motsade dock stundtals den alltför
späda apparitionen av rokokoherdinna som
stramar upp sig, och särskilt föredraget av
den andra arian, med den där frapperande
röstexpansionen, tycktes lova gott för den
unga — ännu inte färdiga — sångerskans
framtid.
Bland framställare i andra planet kunde
Léon Björker väl ej alldeles få oss att glömma
Stiebels buffofestligt agerande Doktor
Bar-tholo, men det var ju välkommet med verklig
sång också i detta parti. Det var som sagt
synd att Marcellina—Göta Allard skulle få
distrahera från hans aria, och det var över
huvud svårt att sentera den annars originellt
komiska artisten då hon nu i stil med
»Barberaren» chargerade sin »gamla häxa» som
såg ut som ett tämligen ungt spektakel. Sin
vana trogen försummade Gösta Björling inte
att ta ut komiken i en biroll, nu Basilio,
vilkens entré som den tvetydige
sångmästaren bjöd på ett nytt drag: det gudsnådligt
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
