Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt - Nytt svenskt i Konsertföreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
något brokiga tonspråket i det hela gjorde
anspråk på att ge annat än en okomplicerad
underhållning.
I motsats till den utmärkte cellosolisten
här — Gösta Lundqvist —- kunde en
mäster-violinist sådan som Endre Wolf ej rosa
marknaden där han stod och försökte förgylla en
violinkonsert av Olallo Morales. Fullständigt
hopplös syntes uppgiften i den helt
stillastående långsamma satsen, som enligt
programmet var skriven i den av många svenska
kompositörer olyckligt älskade
passacaglia-formen. I yttersatserna kunde det glittra till
av en melodik och en klangfantasi som ibland
— erinrande om tonsättarens spansk-svenska
blod — tycktes pendla mellan Albeniz och
Alfvén. Varken sådana poänger eller åtskillig
driven kompositionsteknik gav dock
tillräcklig kompensation för saknaden av bärig
violinistisk ingivelse. (En violinkonsert av
den tyskfödde Gotlandskomponisten
Friedrich Mehler hade jag ej tillfälle att höra.)
Ibland kan det väl hända att sådant som
en gång var »nytt svenskt» ställes i ny dager
vid någon repris. Just nu är knappast några
sådana fall att anteckna. Däremot har några
äldre verk fått sitt första framförände i
Konsertföreningen. Till högtidlighållandet av
250-årsminnet av J. H. Romans födelse bidrog
institutionen genom att — i revidering av
Valdemar Söderholm — ge ett Te Deum och
en Concerto grosso. Det senare verket vars
konsertanta cembalostämma inrättats för
orgel — trakterad av Alf Linder —- kunde
genom en del Händeldrag röja sin härkomst
från vår musikhistorias portalgestalt. Det
andliga verket för kör och soli är
komponerat till svensk text som här, med åtskilliga
iråkade felbetoningar, knappast exemplifierade
riktigheten av ett uttalande som
Vetenskapsakademin en gång gjorde angående Roman,
nämligen att denne bl. a. »har gifvit
Acade-mien et nytt Rön af det Svenska Tungomålets
böjelighet till kyrkomusique». Även i
musikaliskt avseende tycktes den av en rad
miniatyrsatser bestående kompositionen tillhöra sin
mästares mindre betydande.
Södermans Katolska mässa —- nog tål den
att höras något oftare än vad som på senare
tid möjliggjorts. (Frånsett en
välgörenhetskonsert gavs verket senast förut 1914 i
Auditorium, i Nya filharmoniska sällskapets
regi.) En romantikers musik till andlig text —
det är en styggelse inte bara för rättrogna
nutida vänner av gregorianska recitativ utan
också för alla dem som i tonspråkets
objektivitet och saklighet ser det allena
saliggörande. Alldeles som inför Verdis
likaledes nu givna Requiem, varmed mässan
nästan är årsbarn, kan annars ganska
ofromma bedömare stå upp och korsa sig
inför den Södermanska musikens förment
blasfemiska förhållande till texten: det klingar
alltför praktfullt och melodiskönt. Andra
låter sig mer oreflekterat överströmmas av
detta som är utflödet av en genuin — för
att inte säga genial — musikerpersonlighet.
Åtskilligt av detta eruptiva som kan
förstumma teoretiskt välgrundade invändningar
förnams också nu i det av Arne Sunnegårdh
ledda utförandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
