Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af Geijerstam
rollen. Dess komiska drag kan dominera eller
dess tragiska innebörd betonas främst,
tvisten om var författaren lagt tyngdpunkten är
gammal och olöst. Här, i Stig Järrels
framställning, blev Alceste enbart den besvikna
idealisten. Figuren gavs nästan utan utbrott
med en grundton av stilla melankoli. Järrel
och hans regissör hade gått ännu ett eller
ett par steg längre än Poul Reumert i
bort-arbetandet av de löjliga dragen. Historiskt
riktigt eller inte, Järrel spelade mycket
vackert och mycket övertygande. Hans Alceste
gav föreställningen dess berättigande. Men
naturligtvis tillsammans med den konsekvens
och jag skulle vilja säga idealitet, varmed
Besekow genomfört sin uppfattning.
Vi känner även här i Sverige Jacques De val,
den framgångsrika författaren för parisiska
boulevardteatrar, som leverantör av pjäser
med skiftande värde. Etienne med Astri
Torssell och Sture Lagenvall, Fröken med
Tora Teje och Tovaritch med Alice och Ernst
Eklund har varit stora framgångar även i
Stockholm. I den mycket omtalade
Angeläget ärende — den hade, fore sin
Stockholmspremiär, redan hunnit spelas och diskuteras
både i Göteborg och Malmö — har
författaren velat slå på stort. I den dramatiska
berättelsen om en amerikansk sjuksköterska,
som under en permission vill ge sig åt en
främling, en schweizare, för att minnet av henne
skall leva, då hon själv på nytt går ut i
kriget till vad hort tror vara en säker död,
har Deval tagit upp ett tema för en diktare:
temat om kärleken i skuggan av döden.
Säkerligen medvetet har han velat skapa en
motsvarighet från det senaste kriget till
Graven under triumfbågen. Även yttre drag:
koncentrationen i tid och rum, de tre
personerna i pjäsen och Bernices åkallan av
skuggorna påminner om Raynals skådespel.
Men tar man just sistnämnda seen och jämför
den med Soldatens stora seen i Graven under
triumfbågen, ser man tydligast, att Raynal
är diktare, Deval endast en fäsör. Deval har
velat skapa ett betydande teaterstycke,
han har gett åtminstone en stor roll. Därtill
lever stycket — trots all osannolikhet i det
yttre sammanhanget —• på sin skickliga
uppbyggnad och på att dialogen trots alla
tonfall från författarens nya hemland, Amerika,
behållit den franskt nyanserade psykologin.
Nya teatern gav en utmärkt föreställning,
mycket sevärd främst tack vare Gunn
Wåll-grens spel. Inte ett ögonblick föll hon för
frestelsen att melodramatisera Bernice. Det
fanns ingenting sökt eller oäkta i spelet men
en häpnadsväckande rikedom på fina
nyanser och skickliga övergångar från ömt
raljeri till mörkt patos. Gunnar Sjöberg och
framför allt Sven Lindberg, ny vid denna
teater, assisterade förträffligt.
Vid uppförandet av Kameliadamen ville
Nya teatern åter hyfsa en klassiker, spela
ett gammalt stycke modernt. Men denna gång
tyckte jag inte experimentatorn (Per-Axel
Branner själv) lyckats avvinna experimentet
något större intresse. Föreställningen hör
faktiskt till det man helst önskar glömma bort
i Nya teaterns historia. Regin hade velat
undvika sentimentalitet, och det låter ju
höra sig, men den hade inte ens fått fram
sentiment. Och vad är den romantiska
historien om den olyckliga Marguerite Gautier
utan känsla? Sonja Wigert var inte diva, hon
var en helt vanlig ung flicka, en fröjd för ögat
i de vackra kostymerna, men spelet var
nästan idel tomhet. Armand var utan
temperament. Flera av bifigurerna förfärande osäkra
i stilen, vilken brist även regin måste ha sin
dryga del i. Törd Stål (Armands far) och Sif
Ruud (Prudence) hör till dem man helst
minns.
Och så kom efter de sju åren i New York
och de hundra dagarna i Göteborg Kirklands
dramatisering av Erskine Caldwells
Tobaksvägen. En närmare redogörelse för detta
intressanta skådespel hör naturligast hemma i
Ord och Bilds teaterkrönika från Göteborg,
eftersom Stadsteaterns studio gav den
ojämförligt märkligaste föreställningen. Per-Axel
Branner hade här en av Stadsteaterns allra
vackraste framgångar att tävla med.
Branner hade inte lyckats få samma
enhetliga ton och samma konstnärliga avrundning
som Helge Wahlgren i Göteborg. Den senare
lade — och det måste vara det riktiga —
huvudvikten vid den försoffning och den
självuppgivelse, varmed styckets svältande
och förslöade människor lever vidare i det
drivhusvarma klimatet. Nya Teatern
accentuerade starkare och strök kraftigare under
de dramatiska händelserna, vilka familjen
Lester i Göteborg upplevde endast som
måttligt betydelsefulla avbrott i deras slöhets
monotoni. Hångelscenerna spelades ut till
den grad, att det smakade sensationsmakeri.
Samspelet var knappast tillfredsställande.
Stig Järrel gjorde en styv studie i senilitet
men verkade ibland komisk skärgårdsgubbe.
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
