Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Sten af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten af
Geijerstam
modernt. Vad man än må säga om De
utvalda, och man har omåttligt svårt att
förlika sig med denne David som med all
skröplighet och förljugenhet genom någon nådens
ordning som vi bara har att böja oss för ändå
är och förblir Guds utvalde, vad man än må
invända, till Munks likgiltiga skådespel hör
De utvalda inte. Därtill är det för mycket
kött av sin diktares kött, för starkt inspirerat
av hans passionerade fantasi.
Johan Falck hade denna gång i överambitiöst
nit velat framställa fullfärdiga och mycket
vackra scenbilder (dekoratör var Yngve Larson)
med massor av vackra och stilriktiga kostymer
på Borgarskolans seen. Han hade förbisett
något mycket väsentligare: att ge
föreställningen liv och anda. Så blev denna kväll
bildmässigt tilltalande men dramatiskt
färglös. Och vad är Kaj Munk utan dramatisk
färg? Bland de medverkande var det
egentligen endast två som lyckats: Gunnar Olsson,
som gjorde en fantasistark studie av
Akitofel, statsmannen, som inte bara är fördärvad
till sina seder, inte bara en svart intrigör
utan också något farligare, en förledare och
oroständare i sinnena, i brinnande maktbrunst
inbegripen i rasande strid med Herren Gud.
Och Bengt Ekerot som Amnon, Davids son,
ynglingen lidande av faderskomplex som slår
ut i desperation och våldshandlingar.
Innan Dramatikerstudion flyttade till
Söder och Boulevardteatern blev Lilla teatern,
hade den tidigare direktionen vid Ringvägen
hunnit ge ett antal föreställningar.
Repertoaren pendlade mellan sådana ytterligheter
som Shakespeares Henrik V (med Sten
Lindgren) och revyn Den hemlösa hunden, men den
bästa föreställningen var en repris av
Claude-André Puguets Lyckliga dagar, en
förtjusande fransk komedi, som gavs på Dramaten
för ett antal år sedan och som nu spelades
i Calle Flygares regi.
Teaterverksamhet utanför de ordinarie
scenerna har eljest förekommit påfallande
sparsamt. En ny och löftesrik sammanslutning
av ungdomar har emellertid framträtt och
under ledning av Sven d’Ailly givit ett par
verkligt stimulerande föreställningar. Den
första, som gavs på Borgarskolan, upptog
norrmannen Johan Borgens i Sverige ospelade
pjäs Medan vi vänta, i den senare, där man
tagit upp Per Lindbergs och Stockholms
studentteaters idé att spela teater i Nordiska
museets hall, hade man vågat sig på att
framföra Aristofanes Lysistrate i Gullberg-Harries
vackra och spirituella
översättning-bearbetning. I Borgens pjäs spelades huvudrollen —
och spelades utomordentligt — av Peter
Lindgren. Eljest har ensemblen utgjorts av
ungdom på frammarsch, oprövade krafter vilka
i herr d’Ailly tydligen funnit en inspirerande
instruktör.
De under spelåret 1943—44 ymnigt
förekommande teaterföreställningarna på
främmande språk: av landsflyktiga norska
skådespelare, franska krigsfångar och tyska
emigranter, har under den nu avslutade säsongen
uteblivit. Så vitt jag vet har endast en
utländsk ensemble spelat teater offentligt i
Stockholm: Fri Norsk Scene med Björnsons
Geografi og kjærlighet en kväll på Dramaten.
Halfdan Christensen var regissör och Hans
Jacob Nilsen spelade Thygesen. Så fick vi
ännu en gång tillfälle att hylla de båda mest
framträdande krafterna inom den norska
flyktingsteatern i Sverige. Föreställningen,
som gavs några få dagar fore V-dagen,
riktade eljest främst tanken till kommande
gästspel utifrån, från Norge och andra länder,
sedan isoleringen brutits.
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
