Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Folkens fredsförbidan. Historiska betraktelser över ett aktuellt ämne. Av J. Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/. Bergman
känna, men som de föraktade i förlitande
på sina maktresurser.
Augustus, som nu även fullbordade
Caesars revolution på det sätt att han
förvandlade den gamla månghundraåriga
republiken till monarki, gick dock så
försiktigt till verket att det icke skulle märkas
till en början. Caesar hade gått öppet
tillväga och framkallade därmed de krafter
som fällde »tyrannen». Augustus handlade
mera diplomatiskt och förklarade att han
återställt den av föregående diktatorer
störtade republiken och han visade stor
respekt för senaten, om vars förbättrade
rekrytering han var angelägen. Han lät
välja sig till republikanska ämbeten, men
ställde det alltid så att direkt eller indirekt
nyckelpositionerna kommo i hans hand. För
övrigt låtsade han betrakta sig som
privatman och hans bostad bibehölls under hela
hans liv i sin borgerliga enkelhet. Det var
hans efterträdare Tiberius som byggde det
första stora kejsarpalatset, vars ännu
imponerande ruiner ses på Palatinen i Rom. En
av Augustus’ förnämsta och bästa åtgärder
var hans åtgärder för »provinsernas», de
erövrade folkens, styrelse. Förut hade dit
årligen sänts och årligen ombytts ståthållare
ur den romerska aristokratien, vilka
vanligen begagnade sitt ståthållarår till en
kraftig utplundring av provinsen, följande
år fortsatt av efterträdaren. Augustus
genomförde — i viss mån efter Caesars
föredöme — den viktiga förändringen att
ståthållarne fingo längre ämbetsperioder
och kontrollerades, i provinsernas intresse.
Även detta företogs likväl med stor
försiktighet. I vissa provinser fick senaten som
förut tillsätta ståthållare år efter år men i
de viktigaste och de som hade större
militärmakt till sitt förfogande tillsattes
av Augustus själv på längre perioder och
betraktades såsom hans förtroendemän i
hans egenskap av överbefälhavare över
krigsmakten — också en nyckelposition av
den högsta betydelse. I stället för god-
tyckliga rekvisitioner infördes vidare
reguljära skatter, avvägda efter ganska rättvisa
grunder. Ett minne härav får man höra
omtalas varje jul i våra kyrkor, där det
läses en text angående Kristi födelse, som
börjar med de gamla orden: »Av kejsar
Augustus utgick ett bud att all världen
skulle beskattas, och denna beskattning var
den första och den skedde i den tid då
Quirinius var ståthållare över Syrien»
o. s. v.
Till Rom vände sig nu den avväpnade
världen för att få sina tvister avdömda i
st. f. att som förut föra krig med varandra
och det måste erkännas, att den romerska
rättskipningen i stort sett gjort skäl för
sitt namn. På romersk rätt vilar till icke
oväsentlig del även den moderna
rättskipningen. Betecknande är att varje
universitet anser sig än i dag behöva en professur i
romersk rätt.
I fredens hägn blomstrade även den
andliga kulturen i det väldiga imperiet. Men
redan den förste fredsfursten Augustus
kunde ej undgå att förnimma de kalla
fläktarna från den i sinom tid annalkande
undergången. Tacitus, Roms störste
hävdatecknare, förnam dem ännu tydligare ioo
år senare. Förfallet var på väg: folket
urartade, allt mer ömkligt och småskuret
i både kroppsligt och andligt avseende
dukade det slutligen under för
folkvandringsfolkens vilda kraft.
Det är en vanlig föreställning att denna
degeneration var fredens verk: välståndet
skulle ha skapat försoffning och släktet
därför blivit sämre. Häri ligger endast en
bråkdel av sanningen. Det kan måhända
vara riktigt i avseende på delar av den
antika överklassen. Men i stort sett bär
kriget skulden mer än freden. Tänk efter:
i årtionde efter årtionde, århundrade efter
århundrade, ja genom årtusenden hade
krig varit så gott som vardagstillståndet
inom den antika mänskligheten. Samhällena
hade sänt blomman av sin ungdom och
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
