Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Georges Méliès. Av Jean A. Keim
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jean A. Reim
Djävulen i Méliès filmer.
lärde mannen som ger sig av i månraketen
klädd i frack, hög hatt och paraply, de
officiella ceremonierna i »Resan genom det
omöjliga» utgöra en road satir på
storståtliga invigningsscener, engelsmännen i
»Tunneln under Kanalen» glömma inte att ta
med sig ned i tunneln en flaska på vilken
det, för att ingen skall sväva i okunnighet
om saken, står »Whisky». Fantasin bryter
fram i varje ögonblick och har kanske
aldrig visat sig i så bländande form som i
den himmel där undersköna kvinnor spela
rollen av stjärnbilder mellan vilka de
djärva upptäcktsresandena segla fram.
Méliès ryggar inte ens tillbaka för de
värsta konsekvenserna av det absurda,
och det är hans negerslavar som i ett
slagsmål bli vita allteftersom deras motståndares
knytnävar träffa dem.
Men verket skulle inte vara fullfärdigt
om inte skaparen ägde ett poetiskt sinne
som berikar de enklaste scener genom en
oväntad tolkning. Poesi finns det i alla
hans filmer, försynt som om den inte
vågade framträda, de målade
lärftdekoratio-nerna skänka en atmosfär av overklighet
åt personerna som agera i första planet.
Åskådaren förs in i en drömvärld, där de
handlande personerna ännu äro tafatta och
inte kunna ge helt intryck av verklighet
men utan ett ögonblicks tvekan kasta sig
in i de osannolikaste äventyr och acceptera
alla konsekvenser. Denna nya värld dit
Méliès för oss med sig är tilldragande på
samma sätt som de naiva konstverk vilka
skänka vila åt ett sinne trött på alltför
välgjorda, alltför raffinerade skapelser som
just härigenom äro nästan tömda på alla
mänskliga känslor liksom en vacker
modern maskin. Méliès’ filmer stå vid sidan av
Epinals tavlor och dalmålningarna med
deras vardagsscener och bibliska episoder
tolkade av enkla och troende själar. Själva
färgen — ty Méliès’ filmer äro kolorerade
för hand — ökar deras charm; färgerna äro
ännu klara, paletten litet gräll, ibland
flyta färgerna ut en smula liksom i vissa
gamla bilder som äro felaktiga i trycket,
men allt detta samverkar endast till att ge
verket dess enastående karaktär av
poetiskt drömmeri som ingen människa kan
förbli okänslig inför, om hon inte är döv
för varje konstnärlig vädjan.
Méliès’ inflytande är obestridligt och
skulle förtjäna att studeras i detalj. För att
inte tala om hans behändiga efterapare
som på den tiden blomstrade i alla länder
eller nämna det absurdas komik som
återupptogs av W. C. Fields eller bröderna
Marx, får man hos Frankrikes störste
iscensättare René Clair söka fortsättningen
på Méliès’ linje: hela hans verk är
genomträngt därav, särskilt realismen i »Entr’act»,
feeriatmosfären i »Voyage imaginaire»,
längre fram teaterscenen i »Millionen», den
förtrollade trädgården i »Två lyckliga
hjärtan» erinra om Méliès: man återfinner
400
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
