Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Skärseld och kammarmusik. Av Th. Warburton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Av Th. Warburton
förflutet och framtid, utan rörelse till eller
från, utan uppgång eller nedstigning, en
befrielse från handling och lidande, inre och
yttre tvång — diktarens ögonblick som är
uppfyllt av kontemplationens vita ljus, men
samtidigt avhängigt av den förvandling
underkastade kroppens svaghet. Detta blir
den tredje satsens motiv. Nuet
symboliseras av skymningen mellan dag och natt,
uppfylld av tom likgiltighet, av
människor och papperslappar, kringblåsta av
den kalla vind
som blåser fore och efter tiden,
vinden som sjuka lungor pustar ut och in,
tiden före och tiden efter.
Sjuka själars uppstötningar
i förvissnad luft.
I de fyra dikterna är den fjärde satsen,
städse ett slags sångbart andante, en lyrisk
meditation som är enkel och fast i
kompositionen. I Burnt Norton kastas här
första gången dödens skugga över
reflexionerna; idegranen, den engelska
kyrkogårdens klassiska träd, väljs till dödens
symbol. Finalsatsen talar om tystnad, ro och
stillhet, om ordens otillräcklighet och
frestelsen hos de avvägar de lockar med. Här
stöter man också på det hos Eliot så
sällsynta ordet love, och man stannar i undran
över vilken betydelse han egentligen vill
lägga in i den tidlösa och okroppsliga
kärlek han talar om.
Redan en inte alltför skrupulös läsning
av Burnt Norton kvarlämnar intrycket, att
de ständigt uppdykande nyckelorden, såsom
tid, förflutet, framtid, början och slut inte
bör hårdragas och sorteras under
nykterhetens kalla ljus. De står på sina platser
mera för att illustrera vår världsbilds
relativitet och svävande gränser, än för att
begagnas som något slags metafysiska
byggstenar. Deras verkliga ändamål är att öppna
vägen för läsaren till Eliots egen
påträngande medvetenhe om den förgänglighet
och det alltid förnyade lidande som för
honom är människans världsliga existens.
Detta är huvudtemat för dikten East
Coker, en mörkstämd musik om stoft och
mull, natt och intighet, förgängelse och
feberplåga. Anslaget går rakt på sak:
Mitt slut är i min början. Efter vartannat
växer och skövlas husen, vittrar, påbyggs,
flyttas, rivs ner, restaureras eller där de stod
blir öppen äng, en verkstad eller en genomfart.
Till nya byggen gammal sten, till nya eldar
gammalt trä,
av gamla eldar aska och av aska jorden
som redan innan dess var hull och hår och
spillning,
människoben, djurben, åkerstubb och löv.
(iGunnar Ekelöf)
Efter en vision av den primitivt fysiska
tillvaron, i form av en rustik bonddans
omkring ett flammande
midsommarnattsbål, övergår Eliot i andra avsnittet till sitt
eget personliga problem som diktare, »den
olidliga brottningen med ord och mening».
Ålderns och erfarenhetens visdom lämnar
ingen hjälp, men är en chimär, livets och
tankarnas mönster förändras och byggs om
i varje nu, allt vi har varit värderas om
med varje stund:
Låt mig slippa höra
om gubbars visdom, hellre om deras dårskap,
om deras rädsla för att rädas, uppröras,
underordnas
och för att tillhöra varandra, andra eller Gud.
Den enda visdom vi kan hoppas att förvärva
är ödmjukhetens visdom: ödmjukheten är
ändlös.
(iGunnar Ekelöf)
Ty allt har blivit stoft. Alla har gått in i
mörkret som är utan hopp, men som måste
bli en väntan. Fjärde satsens cantabile för
fram Eliots kungstanke: viljan till lidande
och till rening genom lidande är nödvändig
för själens räddning undan andelöshet och
tomhet. En skärseld, »vars brand är rosor
och vars rök är törnesnår», skall bli den
operationskniv som stympar för att hela.
Så mynnar East Coker ut i en upprepning
av dessa motiv om diktarens tvivel och
anspänning och envars främlingskap och
404
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
