Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre prosadikter till Franz Kafkas minne. Av Erik Lindegren - Kostymen - Tanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Erik Lindegren
Utan att jag vetat det, hade jag alltså
hittills inte räknats som vuxen. För att han i
någon mån skulle förstå mina känslor sade
jag så korrekt men även högdraget som
möjligt, att man i varje fall inte behövde
besvära sig med att sy om min kostym.
Chefen svarade då, att det hade man heller
inte tänkt; det lönade sig inte när själva
tyget var så utslitet.
Jag iförde mig motvilligt mina självvalda
paltor men gick trots allt därifrån med ett
visst hopp. Det gladde mig att mina
knäveck lyste dem i ögonen, när jag vände
dem ryggen. Visserligen kändes plaggen
mycket obehagliga och hindrande, men jag
insåg också, att de trots den noggrannaste
vård från min sida snart måste börja flaga,
ja så småningom lämna mig fullkomligt
blottad och bar. Och jag kunde inte tro
annat än att jag då skulle ha full rätt att
gå omkring naken.
TANKEN
Man må tro mig eller ej, men det finns
ingenting jag älskar som detta grå, vilket
alltid omger mig strax innan. Samtidigt
inser jag, att det är ingenting att förundra
sig över, för det är den lyftande dimman
som avlar de vackraste formerna och låter
oss återse det som vi inte trodde längre
fanns. Det högsta av allt är dock att känna
igen det som vi aldrig har sett. Det är
kanske därför som det självklara bereder oss
det största lidandet.
När jag har kommit så långt, vet jag
att inte mycket återstår och överfars av en
hastig rysning. Saken är nämligen den,
att ingen har sökt Gud med större
förtvivlan än jag. Ja, jag tror att mitt rop rullat
ända fram till den tommaste himlens
bortersta mur. Jag vet dock nu, att det är bättre
att ha en tomhet över sig än en avgrund
under sig. Jag vet det, för jag har tvingats
upptäcka att Gud existerar, och att Gud
är ingen annan än jag. Men i och med att
jag uttalar de outsägligt härliga orden:
»Jag är Gud», grips jag av den svindel man
alltid erfar, när det inte finns något att
tillägga. Och för att inte falla ner i den
avgrund, som dessa ord öppnat för mina
fötter, måste jag hela tiden upprepa dessa
meningslösa ord utan att kunna eller hinna
tänka en enda annan tanke.
410
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
