Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk konstkrönika under hundra år. Av Bo Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lars Theodor Billing. Landskap från Cormier, Frankrike.
Göteborgs museum.
rörelsen utan av dess motsats, den stilla
naturen, som riktade uppmärksamheten på den
bristande överensstämmelsen mellan den
friska skissen och den ateljebruna färdiga
kompositionen och som därmed väckte
intresset för de rent måleriska problemen. Man
började upptäcka att naturen hade ett
egenvärde utan ett tillagt litterärt innehåll.
Düsseldorf med dess symbolfyllda tyska
tänkande kunde inte uppfylla detta krav på
frigörelse och de svenska målarna skulle från
denna tid mer och mer gå över till de nya
vägar som utstakades i Paris. En av de första
som kom dit, t.o.m. utan mellanlandning i
Düsseldorf, var Lars Theodor Billing, vilken
anslöt sig till den nya landskapsskolan i
Fontainebleau. Han röjer sin egenskap av
föregångsman när han i ett brev hem försöker
förklara nödvändigheten av en mera
summarisk och flyhänt teknik:
I de taflor som jag tänker hemsända skola
möjligen flera av våra »Kännare» göra anmärkningar mot
vissa linjer, som förefalla dem »något för litet brutna»
— Jag kan ej hjelpa det — ty jag följer mönster i
den vägen, hvilka för närvarande vinna härvarande
»kännares» högsta loford — I det fallet låter man
naturen ofta framstå i all sin enkelhet och ofta litet
enformig —
Han fortsätter med att förklara att han i de
målningar som han avsett för hemmapubliken
efter bästa förmåga skall försöka anpassa sig
efter dess smak. Den moderna läsaren måste
förvånas över denne målares underdåniga
respekt för publiken. Trots sin radikala vilja
känner han sig som en ödmjuk tjänare till
det borgerliga samhället med förpliktelser att
leverera det man väntar sig av honom. Han
nöjer sig med att få åtnjuta den mera liberala
franska publikens gunst och är inte i behov
av någon större frihet. Med denna
eftergivenhet kunde inte heller hans konst leda till ett
realistiskt genombrott vilket annars hade
varit naturligt. Den betydelsefulla frågan om
brytningen med smaktvånget skulle
tillspetsas först 25 år senare och utgöra en
avgörande förutsättning för Opponenternas
ungdomliga konst.
Billings ansats, som han skamsen ursäktar
sig för, kom i stället att utgöra en tidig
inledning till friluftsmåleriets rika blomstring
under 70-talet. Där konserverades idyllen och
utvecklingen kan i så måtto sägas ha blivit
hämmad, men denna långa period av bidan
innebar samtidigt en renandets och
krafthämtningens tid i avvaktan på 80-talets
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
