Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Komiken som reflex. Av Nils Antoni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Komiken som reflex
gement i sinnesrörelserna: man håller ju
andan av förvåning eller spänning, flämtar av
ångest, snyftar i sorg, suckar av befrielse
såväl som besvikelse o. s. v.) Brown visar att
andningen kan modifieras på ett
emotions-liknande sätt genom elektrisk retning av
synhögarnas bakre pol, i form av
flämt-ningar, suckar och även skratt, chimpansens
typiska viskande ha ha ha. Längre bak i
hjärnstammen kan han från bestämda
punkter genom elektrisk retning på samma vis få
chimpansen att skratta, Allt detta n. b. vid
helt avkopplad storhjärna.
Även andra affektyttringar, särskilt vrede,
raseri, »sham rage», har man vid
djurexperiment kunnat reproducera oberoende av stora
hjärnan. Dennas hemisfärer opereras bort
ända in på synhögarna, thalamus och
hy-pothalamus. Ett sådant »thalamusdjur» blir
överhuvud taget ytterst retligt till humöret,
fast det inte har någon hjärnbark och säkert
intet medvetande. Alla raseriets yttringar, de
vidgade pupillerna, resta morrhår, blottade
klor, fräsningar etc. kunna på »preparatet»
framkallas genom enkla sinnesretningar. Det
visar sig sålunda vid experimentell analys
att affektyttringar äro automatiserade
förlopp som ligga färdiga i det undermedvetna
eller rent fysiologiska, i vegetativa centra
i djupare hjärndelar, beredda att utlösas på
enkelt reflektorisk väg. Under utvecklingens
lopp inkopplas dessa automatismer i
egentligt psykiska sammanhang på ett bestämt
sätt, så att de i allmänhet endast sättas i gång
av särskilda föreställnings- och
känslorörelser, vilka härigenom bli vad vi kalla
adekvata retningar. I belysning av det sagda
ter det sig ju dock begripligt att
inkopplingen inte är fastare än att dessa samma
affektyttringar stundom kunna komma till
stånd på enkelt reflektorisk väg eller i
inadekvata psykiska sammanhang, så att säga på
egen hand eller okontrollerat. Var och en vet
att sådant ej sällan inträffar i verkligheten.
I de inadekvata affektyttringarna ha vi
företeelser som genom ett gränsland av
vardagliga oregelbundenheter, paradoxala
fenomen av kuriös eller undantagsmässig natur
leda över i först den subtilare, sedan grövre
patologien ända fram till den rena
patologiska anatomien.
I det normala livet ha väl de flesta
bevittnat sådana saker som skratt- eller
gråtparoxys-mer efter överstånden fara, eller att man
under tillstånd av uttröttning kan bli som det
Den skr att an de chimpansen i
Londons Zoo.
Ur Crile, Origin and Nature of Emotions,
Philadelphia 1915.
heter skrattslapp, inte kan låta bli att skratta
av de obetydligaste anledningar eller rent
paradoxalt åt saker som eljest skulle verkat
förstämmande. Allt sådant och mera därtill
kan hända fullt normala, själsligt robusta
individer. Mera säregen är den hos en del
unga personer stundom förekommande lusten
att skratta vid sorgliga underrättelser eller
tilldragelser, något som vanligen berör dem
själva ytterst pinsamt. De kunna rentav
känna det som två personer inom sig, en
oansvarig vilde eller faun som gläder sig åt
olyckor och bedrövelse, och en verklig
människa som mestadels håller faunen nere men
stundom överrumplas. Mest besväras en del
mer än genomsnittligt känsliga, något
»psyk-asteniska» ungdomar av denna svaghet.
Man skulle här kunna tala om inadekvat
mimik, men det värsta är att vederbörande
inte känna mimiken utan själva sinnesrörelsen
som inadekvat. Det riktiga torde vara att i
denna företeelse se en yttring av vad Bleuler
kallar ambivalens, en hos oss alla inneboende
dubbelhet i känslan: vår nästas olycka berör
oss på en gång behagligt och obehagligt,
fastän i allmänhet, beträffande kära eller
närstående eller endast goda bekanta
obehaget dominerar, behaget undertryckes helt
och hållet, kommer ej till stånd.
Ambivalensens tillvaro och betydelse i såväl normalt
som patologiskt själsliv har av Bleuler själv
och hans efterföljare övertygande
ådagalagts och rikligen exemplifierats. Den hos
känsliga, emotionellt labila personer förekom-
421
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
