Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Författaren till »Sången om Bernadette». Av Ernst Benedikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författaren till »Sången om Bernadette»
någon alphydda som alltid på sommaren
ägnade sig åt sitt skapande arbete. Var
Alma Mahler lycklig som maka till denne
store man? Jag tror att det dock fanns ett
djupt tomrum att utfylla, då hon ju inte
bara var intellektuell, inte bara cerebral,
utan en blodfull, temperamentsfull, av
temperament vibrerande människa. Hon
hade också haft sin »Sturm und Dräng»,
hon ville »leva ut sig» såsom blott en
människa kan vilja det, då hon så länge varit i
viss mening inspärrad i en smärtsam
kärleks fängelse. Men alltid var det människor
av hög andlig resning som hon drogs till.
Hos Franz Werfel fann hon den
slutgiltiga uppfyllelsen: ungdom som i oförbrukad
lidelse var henne hängiven och en omätlig
fullhet av inspiration och vetande. Många
motsättningar mellan makarne voro
naturligtvis påfallande. Framför allt i
politiskt och religiöst avseende. Alma Mahler
är katolik, hon hyser starkt intresse för
politik och politiker, hon älskade att allt
emellanåt med sina vackra händer gripa in
i det politiska spelet, visserligen inte
alltid i sin makes anda. Det roade henne,
som inte är främmande för en viss snobbism,
att till exempel ta emot republikens
president även om han lutade åt fascismen.
Det generade henne inte, då också denne
kanslers dödsfiende, en steiermarkisk
intrigant — nomina sunt odiosa — njöt
hennes gästfrihet och säkerligen också
missbrukade den. Alma Mahler kunde hänge
sig åt tron att hon kanske kunde bli något
sådant som en förmedlare mellan det gamla
och det nya. I sin geniala frimodighet
underskattade hon kanske vida
motsättningarna och fullkomligt oskyldigt lekte hon
med elden. Men Werfel skred genom alla
farozoner liksom Trollflöjtens hjälte genom
vatten och eld. Han visste vad det var
fråga om och då han lät människor av de
skiljaktigaste tänkesätt verka på honom,
så voro de blott studieobjekt för hans
ständigt vakna iakttagelse.
32—Ord och Bild, 54:0 årg.
Det religiösa problemet avhandlade
Werfel också med katoliker av sträng
observans, särskilt med en jesuitpater, som väl
hörde till de genialaste människor jag
någonsin träffat. Friedrich Muckermann var
hans namn. Han var högväxt, ett
karaktärshuvud, någonting mellan Goethe och
Luther, vilade på en atlets axlar och
gestalt. Jag är övertygad att Werfel har
mycket att tacka denne stridbare präst för.
Han hade med högsta livsfara predikat
mot bolsjevikerna i Ryssland, han hade
med inte ringare mod, ja med våghalsighet
förklarat nazismen krig och höll tal i
Österrike som handlade dels om Goethe
och Dostojevski, dels om en
kulturmänniskas glödande avsky för tyranni och
barbari. Den som läser Werfels underbara
drama »Paulus unter den Juden», som
tyvärr ännu inte uppförts i Sverige,
märker lätt hur djupt Werfel inträngt just i
den tidiga kristendomens historia, med
vilken förunderlig klarhet han förstod den
olycksaliga ödesförvecklingen: omöjligheten
av förståelse mellan den ädlaste bland
kristna och den ädlaste bland judiska
lärare, Gamaliel. Säkert har han därvid
jämfört sin egen mentalitet med
prästernas, vilka stodo honom nära. Och då han i
sitt sista drama inskjutit den groteska
scenen där den helige Franciskus visar sig
tillsammans med den vandrande juden,
har han säkerligen därigenom velat
framhålla att trots allt alla troende människor
av god vilja kunna och måste stå
tillsammans i kampen mot världsfördärvet.
Om jag nu till slut frågar mig: vad är
det som starkast präglar Werfels
personlighet och skapande, tror jag att det enda
svaret kan bli: det är inte, i alla fall inte
enbart hans ande, hur mäktig den än må
vara, inte heller hans talang, hur
praktfullt den än framträder. Det är — om
det än låter banalt — hans hjärta som talar
ur alla hans verk och blöder i alla hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
