Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den svenska lärdomshistorien. Av Sten Lindroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska lärdomshistorien
ägnad att ge den intresserade en
föreställning om den lärdomshistoriska forskningen
och dess utseende.
En äldre generation var mestadels
humanistiskt inriktad, också i sin
lärdomshistoriska verksamhet. Annerstedt var
ursprungligen historiker (i ordets trängre mening) och
inte alltid så lyckosam i de partier av
universitetshistorien som behandla
naturvetenskapens eller medicinens företrädare vid
akademien. Schücks fack har, åtminstone
formellt sett, varit litteraturhistorien i ordets
moderna betydelse, och han har gjort sina
självständiga lärdomshistoriska insatser
företrädesvis inom historiografiens och
antikvitetsstudiets historia. I de stora kulturländerna
framkommo emellertid redan under
1800-talet flera utmärkta, delvis ännu
oöverträffade framställningar av enskilda
naturvetenskapers historia, och under anknytning
till dem har under den sista mansåldern
något av en nyorientering skett inom
lärdomshistorien. Det innebär, att man alltmer
målmedvetet ägnat sig åt naturvetenskapernas
och medicinens historia och därvid försökt
att nå en helhetsbild av det
naturvetenskapliga tänkandets utveckling och dess skeden.
I spetsen för detta företag ha stått forskare
som fransmannen Paul Tannery (död 1904),
den fine kännaren av antik matematik och
astronomi, outtröttlig i sin strävan att ge
vetenskapshistorien ett program av antytt
slag, och den numera i Harvard verksamme
belgaren George Sarton, utgivare av
lärdomshistoriens ledande internationella organ, Isis.
Sarton ser i denna »history of science» tecknet
på en lyckosam förening mellan humanistisk
och historisk sinnesart å ena sidan och den
moderna naturvetenskapen å den andra; sitt
program har han utvecklat i en klok och
charmfull liten bok, betitlad The History of
Science and the New Humanism (1931).
Det är otvivelaktigt denna utveckling mot
en alltmer fördjupad syn på
naturvetenskapernas och medicinens historia som främst
kännetecknar den lärdomshistoriska
forskningen av i dag. Det framhölls dock, att
värdefulla arbeten inom dessa områden
framkommit redan tidigare eller av män som stått
utanför den här antydda utvecklingen. Det
gäller framför allt den lärda biografien, en
ädel konstart som gärna utövats av
naturvetenskapsmän med kärlek till sitt facks
historia. Det är skäl att därvidlag erinra om
ett par viktiga svenska arbeten som Th. M.
Fries’ oumbärliga Linnébiografi (1903) och
Söderbaums monumentala skildring av
Berzelius’ levnad och verk (1929—31). Om man
alltså numera tillmäter naturvetenskapernas
(och medicinens) historia en iögonfallande
vikt, så betyder detta inte att de humanistiska
disciplinerna skulle lämnas åt sidan.
Lärdomshistoriens uppgift är ett studium av
gångna tiders idéliv i dess helhet, av de
vetenskapliga föreställningarna i deras
sammanhang såväl inbördes som med andra
företeelser av social, ekonomisk, politisk eller
religiös art. Dess syfte är att söka nå en
såvitt möjligt riktig uppfattning av den
tänkande människan, sådan hon framträtt
och långsamt omformats under tidernas lopp.
Det skulle vara av föga nytta att nu övergå
till en uppräkning av vad svenska forskare
under senare år uträttat inom
lärdomshistorien. I det följande skall i stället helt
översiktligt beröras några problem av särskilt
brännande eller instruktiv natur. Därvid
tages naturligtvis all hänsyn till vad som
redan föreligger i publicerade undersökningar.
Det kan vara lämpligt att begynna med
några ord om den götiska historieromantik
som framför allt genom Johan Nordströms
forskningar på senare tid kommit i intressets
brännpunkt. Den götiska romantikens kärna
är den föreställningen, att det svenska folket
äger en glänsande och sagolik fornhistoria att
se tillbaka på; ur denna patriotiska syn
kunde man sedan själv hämta kraft till
hjältedåd och berömliga gärningar, värda
ättlingar till storvulna förfäder. Denna
historieuppfattning spåras i vårt land redan under
medeltiden, men sitt första fullödiga uttryck
fick den i Johannes Magnus’ Gothorum
Sveonumque Historia från 1554. Traditionen
bars sedan vidare och utvecklades av
poly-historiska lärde som Bureus, Stiernhielm
och Olof Rudbeck; den sistnämndes
Atlantica står för eftervärlden som det
monumentala uttrycket för den götiska
historieskrivningens aspirationer. För dessa män och de
flesta av deras samtida stod det utom tvivel,
att svenskarna ägde en historia som kunde
följas tillbaka ända till Noaks tid, och genom
sin tolkning av den antika litteraturens
vittnesbörd menade de sig också ha visat att de
gotiska folkstammar, inför vilkas anlopp det
romerska världsriket föll samman, voro av
svenskt ursprung. Denna föreställningsvärld,
så fängslande i dess förening av fantasi och
saklig argumentering, kan studeras ur flera
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
