Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland
manitetsidealens och framstegsideernas
tragedi i våra dagars Europa upprört honom.
I Mörnes nutidsdiktning skymtar hans
grubbel över diktarens roll i samhället. Är hans
plats elfenbenstornet eller barrikaden? Den
vissa tron på mänskligheten och den glada
kamplusten från ungdomsåren har falnat till
grå aska. Diktaren är en hemlös i en tid av
blod, svett och tårar. Mörne är en vandrare,
som söker sitt ideal och som endast finner en
karikatyr i verkligheten. Han är — som han
säger i dikten »Slättens främling» — en
spelman, som strövar med sitt positiv genom
vardagsmänskornas slättland och vevar sin
melodi, drömmande om det förgångna. Sin
motsats ser diktaren i den trygge bonden,
som alltid lever i harmoni med jorden och
årstiderna. För honom kommer våren,
såddens tid, ständigt tillbaka. Diktaren
menar att hans lyra skall tystna och hans vår
vara förbi. Det är inte sant: Mörne är
förnyelsens och rörelsens sångare — därför är
också hans diktning evigt ung och ny.
Det var en tid då det dominerande inslaget
i Mörnes diktning var ett tungt grubbel
över de religiösa problemen. De religiösa och
metafysiska spekulationerna har gett sin
prägel även åt de nya dikterna; bilderna av
den nutida världen och det politiska skeendet
har fått färg av Gamla Testamentet och
Uppenbarelseboken. Mörnes politiska dikter
har lyfts upp över aktualiteterna och blivit
visioner med evighetsperspektiv. Bland
metaforerna och symbolerna i Mörnes diktsamling
dominerar molnen, stjärnorna, höga
gudagestalter — allt som är fjärran från och
upphöjt över den jordiska verkligheten. Den
enkla folkvisartade melodi, som klingade
inte så sällan i Mörnes tidigare lyrik, ljuder
här endast i undantagsfall. Grundtonen över
trokeerna i »Sfinxen och pyramiden» är en
allvarsam fugartad melodi, ständigt
kretsande kring samma grundtema: det
mänskligas misär. När bokens titelblad prydes av
en vinjett, föreställande en herdepipa,
motsvarar detta inte innehållet. Endast orgeln
kan vara dess symbol.
Allt fortfarande söker Mörne, naturens
dyrkare och skärgårdens lyriker, skydd, ro och
glömska i naturens rike, men också där
finner han harmonin endast stundtals. Även
naturens värld är fylld av kamp, död och
ödeläggelse. Ingen verklig försoning finns
innanför livets gränser. Men naturen ger
honom tröst därför att den intet vet om
människornas strider. Hur vårligt ljus i
färgen Mörnes dikt undantagsvis kan vara,
därom vittnar redan sådana diktrubriker
som »Majregn», »Sol i maj» och »Visa i
dagningen». i en del av Mörnes nya naturdikter
öppnar sig mellan molnen luftigt blå
perspektiv. Den inre bundenheten ■— detta
markerade drag i Mörnes personlighet — och det
bittra yttre tvånget har lättat och vandraren
känner sig åter hemma i den värld som är
hans: i den gränslösa frihetens och de
oändliga möjligheternas rike. En av de vackraste
bland de naturdikter i »Sfinxen och
pyramiden», som samtidigt är bild och psykologi,
är »Jämtlandshöst»:
Fjället i sin hüstmolnshätta,
öde vidders mossgrå kung,
skrudar sig i violetta,
breda skärp av ljung.
Nere i den trötta dalen,
hässjad, bärgad, tom och bar,
röda rönnen skönhetsgalen
höjer sitt standar,
medan drömska sjöar spegla
i sin stilla, djupa famn
aftonmolner, där de segla
till ett fjäll i hamn.
Dalen, fjället, fjället, dalen!
Vilketdera blir mitt val
från min bänk i bodloftssvalen
mellan fjäll och dal?
Och Mörne drömmer t. o. m. om försoning
mellan motsatta element i människornas
värld. En fantasi över detta tema är den
vackra diktcykeln »Sidenvägen», som
handlar om den gamla karavanleden mellan Kina
och Europa. Denna transportled blir en
symbol för försoningen mellan öster och väster.
Diktcykeln mynnar ut i en ljus
framtidsvision:
O Sidenväg, du blir till sist en gång
botgörarväg emellan Öst och Väst,
försoningsväg så visst som båda andas
densamma vårluft under samma sol
och drömma mänskodrömmar om en lycka
på jorden under samma regnbågsbro
och prisa mullens blom och rymdens stjärna
med skilda toners ljud från samma strängar.
»Sfinxen och pyramiden» når kanske inte
fullt upp till samma nivå som »Sånger i
världsskymning» från år 1941, men intar i alla
fall en av de främsta platserna i Mörnes
produktion, m. a. o. inom vår tids finlandssvenska
litteratur. Boken kommer att stå som ett
monument i de litterära hävderna.
519
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
