Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Det senaste decenniets religionshistoriska forskning i Sverige. Av Geo Widengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Religionshistorisk forskning i Sverige
Arvedson, Das Mysterium Christi (1937), som
på flera punkter berör kungadömet och som
är av största betydelse för frågan om
kungaideologiens kvarlevande i urkristendomen
och i gnosticismen. En uttömmande
sammanfattning av de hittills vunna resultaten på
Gamla och Nya Testamentets områden ges i
Ströms avhandling Vetekornet (1944), vars
betydelse emellertid som vi skola se främst
ligger på ett annat område.
Den svenska insatsen i forskningarna över
det sakrala kungadömet har emellertid icke
begränsats till främre orienten utan
utsträckts åt ena hållet till Afrika och åt det
andra till Iran. Sålunda har Irstam i sin
avhandling The King of Ganda (1944) med
utgångspunkt från Ganda givit en
väldispone-rad och nära nog fullständig översikt över
det sakrala kungadömets institutioner i Afrika.
Detta arbete utgör en verklig fyndgruva för
den komparativa forskningen på detta
område och bildar en naturlig utgångspunkt för
all afrikanistisk etnologi, som genom denna
undersökning bör ha fått en välbehövlig
stimulans att gripa sig an med
undersökningar även över denna del av sitt
forskningsobjekt. På iranskt område märkes en del
synpunkter och notiser i Widengrens
Hoch-gottglaube och i Religionens värld. En
utförligare framställning ges i The Sacral Kingship
of Iran (avsett att publiceras 1945).
Jag har redan nämnt, att den
anglosach-siska forskningen arbetar med begreppet »det
mytiskt-rituella mönstret». Den betonar alltså
att myt och rit höra nära samman och
komplettera varandra såsom heliga ord och heliga
handlingar. Myten är texten till den handling,
som utföres som rit. Denna grundläggande
insikt i mytens väsen, som antyddes redan
på 1890-talet har emellertid haft svårt att
riktigt komma till sin rätt förrän under
1930-talet. Av avgörande betydelse för förståelsen
av mytens väsen har faktiskt varit de
nyfunna Ras Shamratexterna. Det är icke blott
de svenska religionshistoriker som sysslat
med de främre-orientaliska religionerna, vilka
accepterat och tillgodogjort sig denna
grundsyn. Inom den iranska religionshistorien
har Wikander gjort den rituella tolkningen
av myten till en utgångspunkt för sina i
flera hänseenden banbrytande forskningar,
som jag senare skall återkomma till. Likaså
har Rönnow i uppsatsen Zagreus och Dionysos
(Religion och Bibel 1943) med skarpsinne
behandlat samspelet mellan myt och rit och
tack vare sina ingående kunskaper om den
indiska offerritualen varit i stånd att belysa
en del dunkla punkter i myterna om
Zagreus och Dionysos. Slutligen kan nämnas att
Ehnmark i sitt arbete Anthropomorphism and
Miracle (1939) utgått från den moderna
myttolkningen men tyvärr behandlat ett problem,
det övernaturliga momentet i myten, som
knappast kan sägas ha någonsin utgjort något
egentligt problem för forskningen. Resultatet
av den grundliga materialinventeringen blir
att naturliga och övernaturliga element äro
blandade i myterna, ett förhållande som väl
måste betecknas som självklart. Ehnmarks
synpunkter i detta hänseende överensstämma
nära med Arbmans, sådana de av denne
framlagts i uppsatsen Mythic and Religious
Thought (DRAGMA, festskr. M. P. Nilsson
1939). Arbman opererar där med begreppet
»primitivt» tänkande, tydligen i ovetenhet
om att den moderna etnologiska forskningen
just uppvisat att något dylikt icke existerar.
Som Radin med beundransvärd skärpa har
formulerat förhållandet: »It must be
expli-citly recognized that in temperament and in
capacity for logical and symbolical thought,
there is no difference between civilized and
primitive man.» Man saknar också hos
Arbman en klar insikt om mytens rituella
bakgrund.
Tack vare sitt utnyttjande av det
indo-iranska mytmaterialet kunde Wikander i sin
avhandling Der arische Männerbund (1938)
visa upp att myternas rituella bakgrund
nödvändiggjorde antagandet att de
religiöst-sociala organisationer som man benämner
mannaförbund en gång måste ha existerat
också i Iran. Wikander har uttryckligen
erkänt sin tacksamhetsskuld till den tyske
forskaren Otto Höfler som i ett ganska
omstritt arbete velat fastställa förekomsten av
sammanslutningar av förbundskaraktär på
germanskt område. Dessa organisationers
egentliga väsen ha ivrigt diskuterats inom
den tyska och anglosachsiska forskningen
och man har fr. a. sökt bestämma deras sociala
funktion. Höfler lägger mera vikt vid deras
religiösa aspekt — säkert i vissa fall påverkad
av sin landsman Frobenius ■— och betonar
starkt deras »demoniska» karaktär. I
anslutning till Höfler synes Wikander benägen att
tillerkänna dessa förbundssammanslutningar
en statsbildande kraft medan Widengren i
Hochgottglaube fr. a. ser dem som en ur
samhällets synpunkt asocial faktor, nämligen i de
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
