Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Nyrekryteringen. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
man historisk underhållning av den typ som
representeras av Nils-Olof Franzén med
Se då kom där en kvinna. Det är en tunn
äventyrshistoria från spanskt 1600-tal, men
författaren har förmått att upptaga något
väsentligt av pikareskromanens stil.
Gösta Höglund debuterade 1943 med
Den blomstertid . . ., en bok vilken liksom
Karl-Oskarssons förstlingsverk tydligen sugit
liv ur författarens barndomsintryck. Den
blomstertid . . . skiljer sig inte från andra
uppväxtromaner av den typ, som blev vanlig
på trettitalet, utom i ett avseende: påfallande
stor vikt läggs vid pojkens konfrontation med
arbetet. Höglund fortsatte sedan med att
skriva om något, som han också verkligen
kände till. Blod och eld (1944) är en roman
om en ung mans förhållande till
frälsnings-armén; den slutar med att han bryter sig
ut, men den är trots sin lite torrt avslöjande
ton inte utan värme. Författaren verkar
mogen och kringsynt i sitt omdöme.
Frågan om författarnas relationer till
verkligheten blir särskilt brännande, när man
kommer till de amerikanskpåverkade. Den
stil som utbildats framför allt av Hemingway
gör nämligen anspråk på att förmedla en
stark illusion av verklighet. Denna illusion är
förenad med en begränsning i motivvalet:
stilen passar för det enkla och primitiva,
men inte för det sammansatta, inte för det
som brukar betecknas som högre själsliv.
Ehuru begränsningen inte alls är lika
nödvändig, när man kommer till de
uttrycksformer, som odlats av den mångsidige
experimentatorn Faulkner, består den dock i hög
grad även hos honom på grund av hans smak
och livssyn. Dessa fakta har haft sin betydelse
för det sätt, på vilket det amerikanska
inflytandet yttrat sig hos de unga författarna.
En av dem yttrade sålunda vid ett tillfälle
i ett enkätsvar: »Att skriva ’amerikanskt’ är
i Sverige att använda rak ordföljd och beskriva
samlag.» I detta uttalande låg, som dess
upphovsman var väl medveten om, åtskilligt av
ironi och förenkling. Men man kan inte komma
ifrån att vi fått en riktning, vars kännemärke
skulle kunna anges som konventionell
oanständighet. En sådan bok som Mårten
Edlunds Tag vad du vill ha . . . (1944) är en
tekniskt skicklig framställning av olika slag
av depravation inom borgerliga kretsar;
någon levande nerv finns det inte i den. Den
reaktion, som utlöses hos läsaren är närmast
en gäspning.
Naturligtvis behöver attityden inte alltid
vara konventionell. Det torde inte kunna
bestridas, att när Sven Forssell i Förbarma dig
över oss (1943) beskriver vissa kretsar,
tillhörande filmjournalistikens halvvärld, så
känner han en betydande attraktion till sitt
ämne, som han också kan ge en mängd
trovärdiga upplysningar om. Men de moraliska
funderingar, i vilka det hela utmynnar,
präglas av en löslig sentimentalitet. Man kan inte
bakom boken upptäcka vare sig en
genomtänkt hållning eller någon konstnärlig energi.
En liknande brist har allt tydligare
avslöjat sig i Peter Nissers produktion efter
debutboken. Han har flaxat hit och dit i
de olika amerikanernas fotspår, under
utvecklande av en diffus undergångsfilosofi
(Hunger, 1942, Böj knä i soluppgången, 1943,
Det glödande tornet, 1944). Det förefaller inte
otroligt, att Nisser bär på en laddning
ouppklarade personliga problem, men om så är
borde han arbeta på att bringa dem till en
hyfsad form. Nu förfaller han till virtuost
tungomålstalande. Det blir en barock
disproportion mellan anspråken på
verklighetstrohet och bristen på verklighetskontakt.
Sven Bergström blev då han 1944
debuterade med romanen Fjärran är havets rand
ganska allmänt sammanställd med Nisser.
Han skiljer sig dock från denne genom sina
större krav på intellektuell klarhet. I hans
skildring från det ockuperade Grekland märks
detta särskilt i analysen av den tyska
mentaliteten. En viss tendens till något personligt
skymtar också i behandlingen av det erotiska
temat.
I anledning av de unga svenska
författarnas skildringar av krig och ockupation —•
som de inte upplevt — undrar man ibland
vad den svenska beredskapen haft för
inflytande på de yngsta årsklasserna. Den
vedertagna uppfattningen har ju varit, att
militärtjänsten varit mest påkostande för de
äldre, för familjeförsörjarna. Från ekonomisk
och social synpunkt utan tvivel så. Men
psykologiskt? Om man tar tjugoåringar och i ett
och ett halvt år oavbrutet tränar dem för att
slåss och de sedan inte får slåss — hur verkar
det? En medelålders man kan fås att förlika
sig med en enformig beredskap, som avser
att hålla kriget borta, om han har hustru och
barn hemma. Han har ett konkret intresse
av fred. Ungdomar vill ha ideal att slåss för,
när de nu blivit utbildade att slåss. I stället
har de i Sverige konfronterats med en vakt-
568
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
