Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Svenska romaner och noveller. Nyrekryteringen. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
novellsamling har. Han är en kraft av
ovanliga mått, och han har kanske inom sig större
möjligheter än någon av de andra litterära
nykomlingarna. Men han har inte hittat de
rätta uttrycksmedlen ännu. Det är möjligt, att
han borde sätta sig ner och i första hand söka
klargöra en del problem rent teoretiskt för
sig, innan han söker gestalta dem i
romanform.
Gustaf Rune Eriks debuterade samma
år som Ahlin med romanen Det blir bättre i
vår. Den sammanställdes omedelbart med
Tåbb, därför att i båda böckerna spelade
upplevelserna av arbetslösheten under
krisen i början på 30-talet en stor roll. Eljest är
skillnaderna ganska stora. Det är inte bara
det att Eriks bok är förlagd till Stockholm, tili
ett lite grådisigt och med sinne för
lokalfärgen återgivet Söder. Det är också en stor
skillnad i temperament och teoretiska
utgångspunkter. Eriks förefaller att ha varit
anarkist till sin politiska uppfattning; det är
en åskådning som från litterär synpunkt är
mycket fruktbar. Eriks har också en estetisk
inriktning på ett annat sätt än Ahlin.
Litteraturen — och då inte bara moderna amerikaner,
utan också sådant som Hesse — förefaller
att ha spelat en större roll för hans personliga
utveckling än vad den gjort för Ahlin. Dennes
kraft kommer sig förresten till stor del av att
hans syn på tillvaron i så hög grad är
ickeestetisk. Eriks är däremot inte i stånd att
försumma den konstnärliga aspekten, när
han skriver. Hans noveller i Hänryckningens
tid (1944) har oftast en utsökt doft som är
starkare än motivens stundom råa verklighet.
Slutligen skall här nämnas Elly Jannes,
som 1944 debuterade med romanen Detta är
mitt enda liv. Det är en skildring av en
puckel-ryggig kvinnas livsproblem. Lytet är en
belastning, inte minst på det erotiska planet
och tvingar fram en skev inställning hos
henne själv. Romanen har sin styrka framför
allt i det varmhjärtade och hänsynslöst
uppriktiga sätt, på vilket författarinnan klarlägger
den blandning av livsbegär och livslögn, som
finns hos huvudpersonen. I fråga om det
hantverksmässiga är Elly Jannes säkrare än
de flesta övriga här nämnda; hon har bakom
sig en lång erfarenhet som reporter av
rangklass och har dessutom uppenbarligen arbetat
mycket länge med sin bok. Hon har alltså
inte behövt lära sig hos några amerikaner,
hur man skall uppnå stark
verklighetskontakt; hon har den ändå genom sitt yrke och
sitt temperament.
Allt som allt kan man inte bestrida, att en
viss förnyelse av vår prosalitteratur ägt rum
under de senaste åren, även om förändringen
är av något blygsammare mått än vad den
våldsamma reklamen för de nya
författarnamnen synes ge vid handen. Någon
enhetlig tendens går knappast att påvisa. Arnér
och Ahlin t. ex. är i nästan allting varandras
motsatser. Detta är ingenting att sörja över.
Litterär skolbildning är, särskilt om den
drivs fram drivhusmässigt, en stimulans av
tvivelaktigt värde för litteraturen själv.
571
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
