Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Göteborgsmålare. Av Kjell Hern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Göteborgsmålare
renta färg. Kanske lärde han också här att
ladda sin komprimerade komposition.
Will-.gott Olssons läckra palett är liksom de nya
koloristernas ytterligt begränsad. Förutom
stilleben har han målat landskap och
stadsbilder, som inte lämnar rum för
sentimental tillfällighet, men också utesluter varje
spår av linjaltorka. Hans porträtt, i
synnerhet självporträtten berikar i sin energiska
uttrycksfullhet bilden av en exklusiv och
synnerligen kräsen artist.
En fin artist är Åke Winnberg, vars
måleri har sin egen mjuka och spröda
melodi. Med några få dämpade gröna och
blå toner får han in rymd och atmosfär i
sina skimrande och doftiga förstadsbilder
från Göteborg. Senare har tillkommit en
strävan mot fastare bildbyggnad, och
konstnärens svala och vackra kvinnoporträtt
utgör de anmärkningsvärdaste resultaten
av denna förnyelsen av ett måleri, som
stundom löpt faran att förlora sig i det alltför
subtila och eteriska.
Stillebenmåleriet dominerar länge de
nya koloristernas æuvre.
Uppställningarna var för konstnärerna som ett slags
sinnebilder för den trygga verklighet de
ville vara så nära som möjligt, men även
om en målare som Olle Pettersson inte
behöver mer än ett par skrumpna äpplen
för att ta till penslar och färg, har flertalet
haft behov av att vidga sin motivkrets
och pröva mera expressiva uttrycksformer
än de tidigare brukat. Flera av dessa
målare är också goda människoskildrare
och Per Lindecrantz, länge en trogen
medlem av »stillebenskolan», blir egentligen
först intressant, då han målar porträtt.
Det är kraft och must i dessa med fin
psykologisk inlevelse karakteriserade
människoskildringar, som stundom i sin nobla
hållning kan erinra om Sandels. Senare
har Lindecrantz, inspirerad av Bjurström,
tagit sig en dust med Bohusläns
klippor och hav och därunder lättat upp
sin förut tunga palett betydligt. Också
Åke Winnberg. Fönsterutsikt.
Hugo Simson och Aina Eriksson har från
liknande utgångspunkter närmat sig
föregångarna, men karakteristiskt nog är det
en inflyttad målare, den inte obegåvade
skåningen Knut Irwe, som radikalast
engagerat sig för den ivarsonska
kolo-rismen bland de unga. De nya
göteborgskoloristerna intar en mera modest
hållning och närmar sig endast försiktigt de
äldre. Simson arbetar med brutna, dämpade
färger, som han anbringar på duken med
delikatess, stundom likt Hugo Zuhr i lätta
zick-zackformade skikt. I porträtten har
han lärt av Nils Nilsson, men mer än
smakfullt blir hans måleri ändå aldrig. Mer
sting är det då i Aina Erikssons starkt
förenklade och för en kvinna ovanligt
kraftfulla landskapsmåleri. Hennes
surrealistiska utsvävningar är däremot ointressanta.
På samma linje som dessa konstnärer, alltså
med ganska dämpade färger och starkare
markerad form, arbetar en del andra målare
som Einar Ekelund, Elsa
Winnberg-Hans-son, Rudolf och Birgitta Flinck. Eftersom
de inte framträtt med några större exposi-
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
