Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fjalar och Oidipus. Av Erland Ehnmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F i alar och Oidipus
saligt i den meningen, att kvalen lyftas av
honom. När siarguden Apollo har lett hans
steg till Eumenidernas,
hämndegudinnornas, lund i Kolonos, där han ryckes bort
från de levandes värld, så betyder det, att
hämndeandarna äro blidkade, att han har
fått nåd. Oidipus får inte upprättelse i den
mera krassa betydelsen av ersättning för
vad han genomgått — en synpunkt, som
kanske inte heller får pressas när det gäller
det kristna odödlighetshoppet — men han
är dock en annan, när han dör, än när
dramat börjar. Han kommer som en
skyddssökande, men det blir han som kan lämna
hjälp och skydd, som kan försvara Athenas
heliga stad. Han kommer som en blind
tiggare, ledd vid handen av sin dotter. I
den oerhörda slutscenen är det han som
leder de andra: till det yttre blind ser han
vid ett inre ljus en väg okänd för dem.
Rätten har haft sin gång, den gudomliga
lag, som säger att en gärning måste få
följder; nu är Oidipus löst från orsakslagen,
och hans straff blir till välsignelse för andra.
Men över livets skickelser, sorger och
fröjder står Zevs ofattbar. »I intet av detta
är annat än Zevs», för att citera slutorden
till ett annat av Sophokles’ dramer.
När Sophokles drar facit av sin hjältes
liv, räknar han inte efter, om ont och gott
uppväga vartannat. Han låter honom få
frid, den slutliga friden, och i den går
ändå, tycks han mena, räkningen ihop på
något sätt. De sista orden i Oidipus vid
Kolonos äro nära nog oöversättliga. De
kunna kanske återges med ett citat: det är
fullbordat.
För Sophokles liksom för många andra
djupt religiösa naturer räckte, har
Wila-mowitz en gång sagt, rättvisans begrepp,
jämvikten mellan att göra och att lida,
inte till. Det är ju en ganska alldaglig
erfarenhet, att livet inte är ordnat så, att
det svarar mot vår uppfattning av rätt och
orätt, förtjänst och lön, brott och straff.
Hur skall man kunna förena tron på en
gudomlig världsstyrelse med livets faktiska
beskaffenhet? Om gudarna äro goda, hur
kunna då orätt och orättvisor förekomma?
Svårigheten i detta problem skärpes av att
det objektivt rätta med nödvändighet
måste förbindas med en gudomlig
världsstyrelse.
Ett sätt att lösa motsägelsen mellan idé
och verklighet har varit att förlägga lön och
straff till en annan värld, till ett kommande
liv, där jordens orättvisor bli övervunna
och försonade. Denna tanke var, som vi sett,
av betydelse för Runeberg, vilken menade,
att människans innersta natur var
gudomlig och vid döden återvände till sitt
himmelska ursprung, renad från jordens stoft.
Runeberg ansåg också, att Sophokles delade
denna uppfattning och att Oidipus liksom
Fjalar gick till de saligas hem. Fastän
Sophokles inte trodde så, har hans lösning
av problemet djupa beröringspunkter med
Runebergs.
Det beror på att den yttersta förklaring,
som Sophokles finner till livets lidanden,
inte är att de äro straff — varje lidande är
inte straff, ehuru vissa olyckor äro det —
utan att de ha sin grund i människans
egen beskaffenhet, i hennes ringhet i
jämförelse med det gudomliga, som ensamt är
fullkomligt och därför ensamt äger salighet.
Men människans ringhet och gudarnas
höghet är också en grundtanke i Kung Fjalar.
Odödlighetstron ensam förklarar inte
Runebergs dikt. Och i Jobs bok, där
odödlighetstanken inte alls förekommer, är det
återigen människans ringhet, som blir det
väsentliga.
Det är den lösning av problemet, som
man skulle kunna kalla den specifikt
religiösa, därför att den inte alls gör anspråk
på att vara en rationell förklaring. Det vore
orätt att säga, att problemet skjutes undan,
men det får en annan innebörd.
Rättskravet står kvar, och de faktiska
orättvisorna i livet förklaras inte bort; såtillvida
kan man tala om en verklighetstrogen in-
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
