Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Joseph Bédier. Ett forskarporträtt. Av Karl Michaélsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joseph Bé di er
tydligare tecken på en vilja till syntes,
där det mänskliga och individuella fått
inta den plats, som det kan göra anspråk
på, såväl då det gäller språk- som
litteraturvetenskap. En av vägrödjarna har därvid
varit Joseph Bédier.
Fantasien, säger Baudelaire, är den mest
»vetenskapliga» av alla mänskliga
tillgångar. De stora schweiziska romanisterna
Karl Jaberg och Jakob Jud skriva på ett
ställe: »Vi bekänna vår tro på stoffet, som
anden gör levande.» Genom ett genialiskt
tillämpande av dylika ideer, genom sin
litterära sans, som förstått att behandla
ett litterärt verk som en enhet, som ett
konstverk, har Bédier förvärvat rätten att
nämnas en av stormännen inom modern
vetenskap.
I en artikel i Revue des Deux Mondes
år 1936 sammanfattar Joseph Bédier
resultaten av sina studier rörande den franska
litteraturen på korstågens tid. I stora och
djärva drag skisserar han tidens ansikte,
ger en helhetsbild. Han bringar oss
närmare denna tid, en av de mest lysande i
mänsklighetens andliga historia. Han, som
själv med sådan skärpa vänt sig mot de
rigorösa systembyggarna, som en gång
icke utan instämmande återgivit Alfred de
Vignys ord: »Les synthèses, ces magnifiques
sottes!», kastar här fram en rigorös teori,
som förut skymtat i hans produktion men
som han aldrig hann utbygga. I en
diskussion, som hans vän och trätobroder
Ferdinand Lot refererar i sin förträffliga
levnadsteckning (Joseph Bédier, 1864—1938,
Paris, Droz, 1939), tillspetsar han tesen:
»Varje litteratur börjar med ett
mästerverk och äger icke något förflutet.» Dessa
ideer spåras i tidskriftsartikeln, för
Frankrikes räkning stödda på en lysande
snabbinventering av den äldsta diktningen. Alla
de stora diktarterna ha samtidigt brutit
fram: »Den franska litteraturens första
århundrade börjar omkring år 1075; år 1000
finnes ännu intet; år 1075 förefinnas alla
möjligheter; från denna tidpunkt till 1175
bringas de till det praktfullaste
förverkligande.»
»Med andra ord, efter en tid av
hemlig förberedelse, av underjordisk
anhopning, framför allt under första hälften av
iooo-talet, bryter den franska litteraturen
explosionsartat fram. ’Rien n’est fait
aujourd’hui, tout sera fait demain.’ Utan
tvivel har det förhållit sig likadant vid
mången litteraturs framträdande, liksom i
människans själsliga utveckling vid den
tidpunkt då barndomen plötsligt lämnar
plats för ynglingaåldern: allt uppstår på
en gång, allt eller intet. Denna yppighet
och detta överflöd, detta mångfaldiga och
plötsliga lösgörande av krafter, som
hittills varit latenta, äro omständigheter, som
åtfölja varje vårbrytning.»
Jag kan icke motstå frestelsen att citera
en sida, som ger en bild av denna trots
alla forskningsbidrag, även från svenskt
håll, alltjämt misskända epok. Först bör
emellertid omnämnas att schweizaren Reto
Bezzola i en uppsats i Romania 1940—41
ägnad Guillaume IX av Poitou, hertig av
Aquitanien (1071—1127), den förste kände
provensalske trubaduren, kommit till
slutsatser, som väl stämma med Bédiers
teorier, såväl med avseende på tiden för den
höviska lyrikens framträdande som för
spontaneiteten hos det litterära skapandet.
Bédier kan peka på att det först är
från slutet av iooo-talet vi ha en
verklig litteratur bevarad och undrar hur långt
tillbaka man skall gå, om man icke
godtager detta faktum. Han fortsätter:
Det finns intet problem om den franska
hjältediktningens uppkomst, som skulle vara särskilt
från riddarromanens eller den lyriska poesiens,
o. s. v.; det finns bara ett problem, det som härrör
ur alla dessa diktarters nästan samtidiga
upprinnelse; och, i den ringa mån man kan komma
fram till en lösning, löses det genom de storslagna
fall av samtidighet, som jag går att bringa i
erinran, nästan på samma gång, som problemet
härigenom uppställes.
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
