Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Första häftet
- Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk litteratur krönika
Pétain men icke därefter. I de dikter Paul
Claudel samlat från de båda världskrigen
har han också tagit med en hyllning till Pétain
som dock skrevs samma dag radion hade
meddelat, att Laval hade avskedats och
häktats. Claudel har senare visat sitt sinnelag
i hyllningsdikter till de Gaulle, ett brev till
■överrabbinen i Frankrike samt i sitt
våldsamma deltagande i förräderiprocessen mot
Charles Maurras.
*
Under kriget organiserades i Frankrike ett
hemligt förlag, Editions de la minuit, som
nnder spännande äventyr spred en rad
skrifter. Den som är intresserad av detta förlags
arbete, kan med fördel läsa den historik, som
nyligen utgivits av Jacques Debu-Bridel.
Den första skriften i denna serie var signaturen
Vercors’ novell »Le silence de la mer». Samme
författare har senare på förlaget gett ut »La
marche à 1’étoile», »Un songe», »Despoir est
mort» och »Le Nord». Vercors — som
egentligen är tecknare och lar heta Buhler — är
i Frankrike mycket överskattad. Han har i
själva verket ingen verklig litterär rang. En
av de viktigaste medarbetarna i Editions
de la minuit var Jean Paulhan, redaktör
och förlagschef hos La nouvelle revue
fran-jaise. Han stödde i hemlighet Vercors’
arbete, och i förlagets serie ingår också en
rad smärre skrifter av hans hand, bland vilka
kan nämnas »Jacques Decour» och »Le
rapport d’Uriel». Den surrealistiske poeten
Aragon publicerade också hos Editions de la
minuit en rad skrifter — noveller, manifest
och dikter; utan att man ville instämma i
Arthur Koestlers förkrossande dom över
Aragon i hans sista bok, »The yogi and the
commissar», erkänner man gärna, att det
konstnärliga värdet av hans volymer är
ytterst blekt; vill man ha en översikt över
hans produktion, särskilt hans lyrik, under
kriget, kan man med fördel läsa den antologi
och analys, som Claude Roy nyligen utgivit
i serien »Poètes d’aujourd’hui». Inte heller hans
maka, Elsa Triolets, prisbelönade noveller
»Le premier accroc cotite deux cents francs»,
har någon verklig konstnärlig valör. Däremot
läser man med största intresse de verk av något
äldre författare, som man också återfinner i
serien. Dit hör särskilt några skrifter av
Fran-çois Mauriac och Jacques Maritain. Därmed
har jag redan nämnt de två skribenter, som
i dagens Frankrike står i främsta ledet.
François Mauriacs utveckling till en
andlig ledarbegåvning av första klass är
överraskande, så länge som han varit upptagen
av syndens och självanklagelsens kristna
problematik.1 I Editions de la minuit ingår
hans egendomliga »Le cahier noir» med dess
förbittrade protest mot Frankrikes öde, och
han har senare som ledarskribent i Paris’ bästa
tidning, »Figaro», framträtt som politisk
polemiker av högsta klass. Det är knapppast för
mycket att säga, att han påminner om
Maurice Barrès under dennes glanstid. Bland
Mauriacs senare skrifter märks hans
skådespel »Les mai aimés», som Édouard Bourdet
just före sin död hann acceptera på Comédie
française, men som är ett matt och
problematiskt verk. Av högsta intresse är studien över
»Sainte Marguerite de Cortone» (Flammarion
1945), en helgonbiografi, som emellertid
innehåller minst lika mycket material om
författaren själv och hans andliga position
under de svåra åren.
Den som vill lära känna Mauriacs ställning
under och närmast efter kriget, bör ta del av
hans artikelsamling »Le båillon dénoué,
après quatre ans de silence» (Grasset 1945).
Mauriac stannade i Paris under hela
ockupationen, även om han under de senare åren
ständigt växlade bostad. Fram till 1943
skrev han väsentligen i sin dagbok, av vilken
Editions de la minuit tryckte det nyss
nämnda urvalet »Le cahier noir», som räknas
till de märkligaste franska
motståndsskrifterna; det har entusiastiskt hyllats av Charles
Morgan i ett berömt öppet brev mitt under
kriget. Mauriac kallade sig vid denna tid
Forez.
Skriften härstammar från 1940, den
innehåller våldsamma utfall mot Pétain och
Vichy men också intressanta principiella
tankegångar. Frankrike har skapat den
politiska friheten, men Frankrike upptäckte för
sent, att Europas folk inte längre brydde sig
om friheten. En desperat mänsklighet
underkände all moral: »Le Pernod, le ’Vel d’Hiv’,
le bordel, quelles raisons de vivre!» Mauriac
påminner om Renans ord 6 september 1870
till bröderna Goncourt: »Voilà ce qui nous
sauvera: c’est la mollesse de cette
population.» Mot detta och mot den samtida
machiavellismens cyniska underskattning av
människan sätter Mauriac sin tro på människan.
1 En populär, klar och aktuell analys av Mauriacs
verk har skrivits av Emile Rideau (Ed. aux étudiants
de France, 1945), 1945.
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0061.html
