Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk litteratur krönika
pius haut que cette terre qui ne finit jamais
de boire le sang d’Abel . . . L’Eglise connait
l’impureté de toute cause humaine.» Men
detta hindrar inte, att en kristen måste ta
ställning i den värld han enligt frälsarens
ord bör sprida kristendomens lära i. När en
fransk präst på ett katolskt politiskt möte
hävdar, att den enda rörelse en katolik bör
kännas vid är kyrkan, att hennes enda ledare
är påven, och att katoliken på frågan, vad
han hittills uträttat, skall svara, att han
skapat kulturen, påpekar Mauriac ganska
hårdhänt — i artikeln »La jeunesse et la
poli-tique» —, att detta är rena undanflykter.
Svaren ger inget besked om hur den kristne
skall ställa sig i dagens politiska tumult: »Det
är inte korgossar utan medborgare, valmän,
soldater i samma mening som alla andra unga
fransmän», som Frankrike i dag avkräver
den franska katolicismen.
Mauriac pekar alltså på möjligheten av en
politisk försoning mellan vänstern och
katolicismen och uppmanar kyrkan att ta politiskt
ansvar. Betänker man, att han samtidigt
— med kristna argument ■—- tar hårdare
avstånd från den penningsnåla,
framstegs-fientliga och Vichyvänliga franska
borgerligheten än från någon annan social grupp,
kan man fatta, att det verkligen är frågan
om en revolutionerande propaganda.
Hans bok, som genomgående innehåller
journalistik av en sådan klass, att den i
Sverige endast kan jämföras med Segerstedts I
dag-artiklar, rymmer också många andra
gripande och formfulländade ting. Där är
hyllningen till och karakteristiken av
romanförfattaren och Stendhalkännaren Jean
Prévost; där är drömmen om ett icke bara rensat
Frankrike, där brottslingarna fått sitt straff,
utan också ett enat och försonat Frankrike;
där är det ridderliga försvaret för fienden
Henri Béraud, som visserligen alltid spelat
en ful roll men dock bevisligen aldrig
kompromissat med tyskarna; och där är slutligen
den sköna hyllningen till Frankrikes nya
helgon, Teresa av Jesus-Barnet. I sin helhet
är »Le båillon dénoué» ett av sin författares
starkaste verk. Genom den talar en av
Frankrikes ädlaste personligheter, som väl f. ö.
snart skulle vara mogen för det litterära
Nobelpriset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
