Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Fransk litteraturkrönika. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fransk litteratur krönika
ket svåråtkomliga åskådning kan här icke
närmare refereras — det måste för övrigt
ske i sammanhang med en analys av Albert
Camus’ och Simone de Beauforts nya
romaner, som följer samma existentiella linje —,
men en föreställning om arten av detta
tänkande kan kanske slutorden i Gabriel Marcels
uppgörelse ge:
Un des mérites de l’ouvrage de M. Sartre, et non le
moindre, consiste sans doute à montrer clairement
qu’une métaphysique qui nie ou refuse la gråce aboutit
inévitablement à dresser devant nous l’image d’un
monde atrophié et contradictoire dans lequel le meilleur
de nous-mëmes est en fin de compte incapable de se
reconnaitre. Il ne suffit pas de dire en effet que le monde
de M. Sartre ne parait se prëter à aucune greffe
sur-naturelle, parce que 1’ëtre pour soi s’y établit dans la
conscience de son incomplétude au point d’en venir
à la revendiquer comme un privilège dont elie
s’enor-gueillit: peut-ëtre faut-il ajouter que 1’acte par lequel
le pliilosophe, qu’il s’appelle Nietzsche, Jasper ou
Sartre, niant tout au-delà, tout arrière-monde,
s’en-ferme dans le cercle étroit de 1’immanence, se
pré-sente en dernière analyse beaucoup moins comme
l’expression d’une raison assagie et docile aux leçons
de l’expérience que comme le refus luciférien qu’oppose
une individualité rebelle et ivre d’elle-méme aux
signes, aux appels auxquels seul 1’Amour aurait le
pourvoir de la rendre sensible — à condition que cet
Amour parvienne à se dégager des phantasmes auxquels
il se réduit lorsqu’il se réfléchit au lieu de s’accomplir.
I en annan av bokens viktigaste uppsatser,
»Le refus du salut et 1’exaltation de 1’homme
absurde», värderas Camus’ roman »L’étranger»
och hans studie »Mythe de Sisyphe», båda
redan klassiska verk1. En närmare studie
över hela denna riktning, den dominerande i
ny fransk litteratur, skall jag spara till ett
annat tillfälle.
I denna översikt över fransk kritisk
litteratur av intresse, måste emellertid också i
korthet omnämnas ett par nya verk av stor
vikt. Den schweiziske protestantiske
kritikern Denis de Rougemont, som ofta
medarbetade i den nu nedlagda NRF, har samlat
sina essayer i en volym, som han kallat
»Les personnes du drame»; man finner där
studier över Ramuz, Claudel, Gide, Luther,
Goethe, Kafka och Kierkegaard. Julien
Bendas »La France byzantine, ou le triomphe
de la littérature puré», är ett generalangrepp
från författarens kända utgångspunkt mot
praktiskt taget hela Frankrikes moderna
litteratur, utfört med ett slags besatt och
hänsynslös logicomani men också med stort
1 Ett tredje verk av Albert Camus är »Le
malenten-du, suivi de Caligula.»
skarpsinne; förlöjligandena av Paul Valérys
tänkarkapacitet har i Paris väckt mycket
nöje. Jean Paulhan har utsänt ett verk
»Les fleurs de Tarbes», som emellertid är av
en sådan utomordentlig språklig
svårighetsgrad, att den kan läsas endast av den mycket
franskkunnige, som dessutom i grund
behärskar hela Frankrikes moderna litteratur;
fransmännen själva varnar för boken såsom
alldeles obegriplig. Det är den emellertid visst
inte, den är full av skarpsinne och fullt
sammanhängande, men den är skriven i en
nyckfull, pretentiös stil, som gör, att man får sitta
med alla sinnen skärpta för att hitta
tankeleden och fatta associationsanknytningarna.
Utgångspunkten är denna: i vår tid skäms
diktarna för att vara diktare. Teatraliskt är
ett skällsord mot ett teaterstycke. »Cela
tombe parfois dans le roman», skrev
Sainte-Beuve om »Indiana». Poesien får nu heller
inte vara poetisk. Mästerskap och
fulländning är ord, som numera bara kan användas
som kritik; skönhet, virtuositet likaså. Utan
tvivel har denna reaktion varit berättigad.
Mais c’est un remède qui a mauvais goüt. Il est
humiliant de se voir retirer, sans rien obtenir en
é-change, des mots qui nous ont longtemps enchantés;
et les choses avec les mots . . . L’on ne voulait rompre
qu’avec un langage trop convenu et voici que l’on est
pres de rompre avec tout le langage humain ... A
qui s’étonne que pius d’un écrivain glisse à la morale,
aux affaires, à la politique, l’on doit répondre qu’il
s’enfuit comme un émigrant parce qu’il n’a rien à
manger.
Motviljan mot språkliga klicheer växer till
en motvilja mot det normala samhället och
mot alla normala känsloreaktioner. Diktaren
kan till slut bara acceptera det underliga, det
kuriösa — och han försvarar sig med att han
själv endast är ett medium. Joseph Lebon
yttrade i augusti 1793: »Le tribunal
révolu-tionnaire d’Arras jugera d’abord les
préve-nus distingués par leurs talents.» Detsamma
gör vår tids litteraturterror: intelligens,
förnuft, smak, harmoni blir alltsammans suspekt
och vrångt och måste bestraffas.
Hur Jean Paulhan för vidare denna sin
kritik, måste jag i detta sammanhang lämna
därhän. Men jag ville påpeka, att i Frankrike
samtidigt publicerats ett par
dokumentariska och analytiska verk, av vilka Maurice
Nadeaus »Histoire du surréalisme», 1945, och
Jules Monnerots »La poésie moderne et le
sacré», 1945, är de märkligaste.
4—Ord och Bild55:0 ary.
49
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
