Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Alexander den store och hans historieskrivare. Till en nyutkommen översättning. Av Åke Åkerström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åke Å kerströ tti
för sig visst ej främmande, men det spolierar
lätt den grekiska periodens mjukhet. I
övrigt flyter svenskan jämn och lugn.
Jag har tagit mig friheten att göra dessa
påpekanden icke för att bortskymma det
stora erkännande och tack vi äro skyldiga
prof. Heikel för att han i sin höga ålderdom
ej dragit sig för mödan i
översättningsarbetet och låtit detta i Alexanderforskningen
så viktiga dokument för första gången
framträda i svensk dräkt. Det sker enbart
i medvetandet om att flertalet av dem,
som i dag vilja ta del av Arrianos’ berättelse,
måste ge sig uteslutande en översättning i
våld. Och det är att hoppas, att detta
rika dokument verkligen kan nå en
vidare svensk publik.
Ej utan en betagande naivitet prisar
Arrianos sina källor: »Men mig synes
Ptolemaios och Aristobulos tillförlitligast i sina
berättelser, den senare emedan han deltog
i Alexanders fälttåg, Ptolemaios därför att,
utom att han deltog i fälttåget, det för
honom, som själv var konung, hade varit
skamligare att ljuga än för någon annan.»
I detta sammanhang är det han omtalar,
hur lycklig han själv är över sitt
författarskap och hur lyckad han anser sig som
förvaltare av pundet.
För de flesta torde Alexanders fantastiska
fälttåg vara i stora drag känt. Man känner
spelöppningen vid Granikos 334, slaget
vid Issos året därpå, storkonungens flykt
och tillfångatagandet av drottningen och
de kungliga damerna, vidare tåget till
Egypten i november 332 och det flitigt
kommenterade besöket vid Ammons orakel i
Sivahoasen. Till det mera bekanta hör
också slaget vid Gaugamela vid Tigris i
oktober 331 och intåget i Babylon och Susa.
Som en vink ur fjärran tid kommer där
detaljen, hur Alexander i Susa återfinner
en gammal grekisk klenod, statygruppen av
de båda tyrannmördarna, som rests på
Athens torg 511 f. Kr. och som Xerxes
480 rövat med sig från Athen:
Även mycket annat påträffades där, sådant
som Xerxes hade fört med sig från Hellas, bland
annat Harmodios’ och Aristogeitons
bronsbildstoder. Dessa sände Alexander tillbaka till
athe-narna. Nu finnas de i Athen i Kerameikos, där
man går upp till Akropolis . . .
Sommaren 330 bär det österut genom
parthernas land, över Hindukusch mot
Marakanda (Samarkand) ocli ända bort till
Jaxartes (Sir Dar ja) i Turkestan. Arrianos
omtalar officerarnas missbelåtenhet med
Alexanders tilltagande persiska manér:
Jag medger, att Alexander låtit sig förledas att
taga efter medisk och persisk ståt och att enligt
barbariska konungars sed icke på jämlik fot
umgås med sina undersåtar, och att han utbytte sin
makedoniska fäderneärvda dräkt mot den mediska,
lian en Heraklesättling. Detta prisar jag
ingalunda. Han blygdes icke att bära den persiska
tiaran, de besegrades, i utbyte mot vad han,
segraren, länge hade burit. Intet härav prisar jag.
I detta sammanhang kommer ett stort
parti om de bekanta stämplingarna och
dissonansen mellan konungen och
make-donerna (sammansvärjningen nnder
Filo-tas, grälet med Kleitos och dråpet på
honom samt uppträdet mellan konungen och
hans historiograf Kallisthenes).
I en för övrigt föga gästvänlig trakt
möter han Roxane. Uppe i Sogdiana, i
Turkestans snöiga berg, stormar nämligen
Alexander ett fäste, och bland fångarna
befinner sig hövdingen Oxyartes:
Oxyartes hade en ung giftasvuxen dotter, som
hette Roxane. De som deltagit i Alexanders
fälttåg sade, att hon var den skönaste asiatiska
kvinna de sett, näst efter Dareios’ gemål. Då
Alexander fick se henne, fattade han kärlek till
henne. Såsom förälskad ville han icke våldföra
henne som en fången kvinna men han försmådde
icke att gifta sig med henne. Denna Alexanders
handling prisar jag mer än jag klandrar den. Vad
Dareios’ gemål beträffar (som nämnts
tillfångatagen vid Issus), som sades vara den skönaste av
Asiens kvinnor, fattade han icke tycke till henne
eller behärskade han sig, ehuru han var ung och
befann sig på höjden av lycka, i vilken ställning
människorna bruka vara hänsynslösa . . .
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
