Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs ode över det ädlas seger
den kantska filosofiens grund. Det låg för
honom vida närmare till hands att uppfatta
»det ädla» såsom sammanhängande med den
mänskliga naturen än såsom en moralisk
vinning i kampen med denna natur. »Det
ädla» blir för Runeberg det gudaborna i
människan. Det ädlas framsteg kan hämmas.
Förrädaren kan förgäta sin mänskliga adel,
sitt människovärde. Tyranniet kan skända
det ädla i människonaturens tempel och
förvandla dag till natt. Men den störda
harmonien måste återställas. Det ädlas seger
framgår ur denna optimistiska åskådning. För
Runebergs uppfattning framstod idén såsom
den sanna verkligheten, och hans dikt blir
därför en hymn till »det ädla» såsom en
evig idé.
Men här befinna vi oss plötsligt mitt uppe i
den nyromantiska tankevärlden. Det ädlas
idé förblir icke vilande i evighetens famn.
Det »förverkligas», som det heter på
filosof-språket; det »segrar», som det heter i dikten.
Då vi komma fram till diktens senare hälft,
får den ökad fart. Versen tar ny sats, och den
där bakom liggande känslan bryter fram. Om
det ädlas företrädare heter det:
Se, då flyr hans dvala, och hans vrede glöder,
och hans hjärta ropar om förtryckta bröder,
och han slår på skölden och han svär att fira
ljusets triumf med en frälsad natur. O. s. v.
Detta tyckes mig vara det starkast
känslobetonade stället i hela dikten. Även här rör
sig dock Runeberg med ett i hög grad
konventionellt skaldespråk. Att »fira ljusets
triumf med en frälsad natur» är ännu
1700-tal. Men hjärtat, som »ropar om förtryckta
bröder», ljuder med en röst, vilken varslar in
ett nytt århundrade. Det synes här inte längre
vara enbart den för det senare 1700-talet så
betecknande sentimentala människokärleken,
som den nittonårige Lidnerentusiasten
Runeberg deklamerat om. Orden »förtryckta
bröder» tyda snarare på det broderskap, som
franska revolutionen proklamerat, som
åter-ljuder i »Wilhelm Tells» »ett enigt folk av
bröder» och som fortplantades i de nationella
frihetsträvandena runt hela Europa. Vad var
väl det krav, som Hegel, Snellmans lärofader,
uppställde att den enskilde skulle uppgå i den
nationella gemenskapen annat än ett utslag
av samma broderskapsidé? Och vad voro de
majfester, som vi hört Pinello och Runeberg
så entusiastiskt beskriva, annat än barn av
denna tidsanda och arvtagare av den franska
revolutionens brödraskapsfester? Och
»förtryckta bröder» fanns det gott om i dessa
tider, då många folk gingo i förväntan på
frihetens förlösande ord. »Frihet» — »ljus»,
»förtryck» — »mörker» äro därför nyckelord, som
i sin upprepning ge Runebergs dikt en alldeles
särskild karaktär, skild från den äldre
reflexionslyrik, vars yttre form dikten i så
många stycken återspeglar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
