- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
105

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Runebergs ode över det ädlas seger

hetssentusiasmen av lättförklarliga skäl inte
kunde taga sig så högljudda och öppna former,
behöver man ej betvivla, att likartade
stämningar gjorde sig gällande i en del yngre
akademiska kretsar i Helsingfors. Den ovan
nämnda affären tystades ned genom
myndigheternas medverkan, och Runeberg fick lov
att biträda härvid med en fast otrolig
nödlögn om att man kallade sista skvättarna i
glasen »polacker», något, som synes ha grämt
honom hela livet igenom. Var Runebergs egna
sympatier lågo i fråga om Polens frihetsstrid
torde man knappast behöva betvivla. Polens
ställning liknade ju i fler än ett avseende
Finlands. »Det ädlas seger» skrevs dock
åtminstone ett par år före utbrottet av det
polska upproret. Något samband med diktens
tillkomst hade detta därför inte. Men dess
diktares åsikter om friheten hade nog inte
stort förändrats under tiden.

1820-talet var en hotfull tid för Finland.
När Runeberg trädde in i studentlivet, möttes
han, såsom vi redan sett, av de upprörande
åtgärderna mot Arwidsson, Afzelius och
Bonsdorff. Det kan inte förvåna någon, om
dessa politiska intryck blevo bestående hos
den unga generationen. Härtill kommer nu,
att man redan vid 20-talets ingång på olika
håll, och framför allt i de akademiska
kretsarna, gripits av farhågor för landets
konstitutionella framtid.

Dessa farhågor blevo mer än blotta
inbillningar, när Zakrewsky som kejsarens främste
troman i landet tillträdde sitt ämbete. När
den nye generalguvernören med förbigående
av de finländska myndighetspersonerna i
Petersburg utverkade kejserliga förordnanden,
vaknade för första gången efter vårt lands
förening med ryska riket det passiva
motståndets anda. Detta skedde våren 1825. I början
på december månad samma år inlöpte budet
om Alexander den I:s död. Zakrewsky
sammankallade omedelbart Finlands senat och lät
förestava dess medlemmar trohetseden till
den nye kejsaren enligt ett ryskt formulär.
Det var då senator Edelheim lär ha riktat till
generalguvernören frågan, vad det var för
slags ed, som förestavades senatorerna. Detta
ledde till ett dramatiskt avbrott i ceremonien.
Vid detta tillfälle skall Zakrewsky ha kastat
sin sabel på senatens bord och i vredesmod
förklarat, att detta var Finlands lag. Trots allt
avlades eden. Men redan efter några dagar
skulle den visa sig varit onödig. I stället för
Konstantin hade hans broder Nikolaj be-

stigit tronen och avlagt den regentförsäkran,
som Finland väntade på. Finlands lag var
räddad, och Zakrewskys intentioner hade gått
i stöpet.

Men de mörka molnen vid horisonten hade
för den skull ingalunda skingrats. Man levde
i fruktan för att någonting skulle inträffa,
som drog ett streck över Alexander den I:s
löften och Finlands självständighet. De
politiska avgörandena försiggingo i djup
hemlighet. Den länge väntade preventiva censuren
blev endast ett insegel härpå.

Men den medborgerliga instinkten vakade.
Den politiska känsligheten uppövades till det
hart när otroliga. Det upphämmade
medbor-larlivet sökte sig inre uttryck och långtifrån
alltid sunda. Moralen löpte lätt ut i
skönhetsdyrkan, politiken i intrig, romantiken i
resignation. Men å andra sidan: den tid var redan
förbi, när Europas suveräner kunde betrakta
land och folk som sin privata egendom. Man
hade nått en punkt, där folken började känna
sig myndiga nog att taga ansvar och handla.
Folken höllo på att bli »nationer» i nutida
mening. Erövringar och övergrepp, förtryck
och ofrihet började kännas bittrare och
orättvisare än någonsin förr. Ordet frihet fick en
förnyad innebörd. Europa marscherade med

raska steg mot julirevolutionens dagar.

*



Det är inte tänkbart, att det unga Finland
skulle kunnat förbli opåverkat av allt detta.
Minst av allt kunde Runebergs kamrater och
vänner i Åbokretsen förbli det. I denna krets
var Johan Jakob Nervänder den tongivande
själen, snillrik och lysande, kunnig och
mångsidig, diktare och vetenskapsman. Nervänder
hade tagit starka intryck av samtidens
frisinnade åsikter i vetenskap och politik.
»Frihet, Ljus och Fosterland» — vittnade han
själv år 1827 —- voro de tankar, som varmast
brunno hos honom. Man misstager sig inte,
om man anser, att dessa stjärnor lyste vägen
för kretsen kring Runeberg. Helt kunde väl
händelser och rykten under dessa år inte
heller gått den i Ruovesi och Saarijärvi
sittande informatorn förbi. Troligen voro de
ägnade att skärpa hans mottaglighet för
minnena från 1808 och 1809 års krig och öppna
hans blick för den finska allmogens liv och
läggning. Men i Nikolaj den I:s Finland voro
frisinnade tankar kontraband. Och censuren,
både den öppna och den hemliga, vakade över

105

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0125.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free