Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Tatu Vaaskivi och hans sista verk. Av Lauri Viljanen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lauri Vil janen
Författarinnan till Vaaskivis biografi
låter oss ana att det blev allt svårare för
honom att tränga in i detta motiv. Här
öppnade sig för honom svårigheter vilka
överhuvudtaget ingen författare övervunnit.
Vid sidan av de brokiga kulturhistoriska
källor, som gåvo bakgrunden och voro
ägnade att ge näring åt Vaaskivis
prakt-mättade stil, stod huvudmotivets höga,
rena poesi, evangeliernas oförlikneligt enkla
berättelse. Klyftan mellan dessa visar sig
oöverkomlig i dispositionen till den finska
Kristusromanen. Berättaren har inramat
de heliga mystiska händelserna i månaden
nisan med alltför grundliga kunskaper om
Levantens historia och topografi. Vaaskivi
orkade inte frigöra sig från den alltför
namnmättade essästilen, som tyngde flera
avsnitt av »Envåldshärskaren». Visserligen
hade helhetsverkan säkerligen blivit klarare
om alla färgytor sammanfogats i en mäktig
mosaik, vars bärande komposition pekat
fram mot Jesu gestalt. I varje fall blommar
poesin alltför sällan på dessa trehundra
sidor. Imponerande, omgiven av en hem-
lighetsfull anonymitet, visar sig Frälsaren
i himmelsblå shimla på sädesfälten eller vid
Jairi dotters bädd. Till de vackraste sidorna
hör skildringen av morgongryningen vid
Genesaret, den dallrar av uppenbarelsens
eteriska väntan och segervissa glans:
Detta var världsaftonens och världsmorgonens
frusna vila, då tiden sover vid fullbordans tröskel,
då ingen fågel sjunger, då allt är bidan och
isande gråhet.
Men i samma stund tändes över Gergesenernas
berg en svag malvafärg. Morgonrodnadens hjort
reste sig och dess päls glänste, då den sträckte
på sig. Som dimflikar, som ännu matta
eldfransar hängde gryningen vid dess horn. I öster
tandade djupsvarta berg himlaranden. Ljuset
vidgades, flammade upp, det tändes som
gnistorna i elddonets fnöske, steg högre och rullade
fram i hälarna på det bortilande himladjuret.
På sidor som denna skimrar torson av
Tatu Vaaskivis Kristusroman med samma
mystiska skönhet som den oförlikneliga
förebilden till hela denna »alexandrinska»
romankonst, Thomas Manns ålderdomsverk
om Jakob och hans söner.
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
