Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
Av Folke Holmer
6E
II JFTER forcering av Nationalmusei
monumentaltrappor kunde man hösten 1945 vila
ben- och hj ärtmuskulatur under stilla
begrundan av tvenne citat, som vid högsta
avsatsen mötte alpinisten. På ömse sidor om
ingången till kupolsalen stod något att läsa.
Till vänster ett uttalande av Vincent van
Gogh och till höger ett av Ernst Josephson.
Av den förre: Inget resultat av mitt arbete
skulle vara mig mera välkommet än att vanliga
arbetare hängde upp mina blad i sina rum eller
på arbetsplatsen. — För Dig, allmänhet, är
det faktiskt gjort. Och av den senare: Vad min
konstart beträffar så är den sådan den är. Jag
målar varken för att vinna folkgunst eller för
att icke vinna den. Jag målar som jag gör därför
att jag icke kan måla annorlunda.
De båda satserna stodo och vägde mot
varandra. Hur skulle man fatta dem? På ena
sidan ett uttalande av en konstnär, som stod
med famnen vidöppen mot publiken, och
särskilt mot den del, som han älskade mest,
den som inte hade pengar över för
anskaffande av konst. Och på den andra sidan en
bekännelse om konstnärens likgiltighet för
allmänhetens attityd gentemot hans verk. Det
låg ju nära till hands att på grundval av
dessa yttranden stämpla den senare som
egocentriker, den förre som renodlad altruist.
Men redan en mycket begränsad kännedom
om ifrågavarande konstnärer och deras
gärning framtvingar vissa reflexioner. Resultaten
av van Goghs arbete skulle i sinom tid hängas
upp i Gamla och Nya världens exklusivaste
samlarpalats och elitmuseer. På sin höjd
nådde de långt om länge i färgreproduktionens
form till den miljö, där konstnären helst ville
ha dem. Hånfullt glittra de kalla ekonomiska
realiteterna emot en. Med vassa knivar ha de
skurit sönder den vackra drömmen om van
Gogh-originalet i arbetarhemmet.
Aven i fråga om van Goghs och Josephsons
konstnärliga skaplynnen kastas motsatsspelet
över ända. Van Gogh om någon kunde skriva
under Josephsons sats: Jag målar som jag gör
därför att jag icke kan måla annorlunda.
Lika intensivt som hans sociala medkännande
framstår van Goghs obändiga uttrycksbehov.
När denna krönika går i tryck, är en stor
van Gogh-utställning öppnad i Sverige. Dess
innehåll är av vulkanisk art. Ur
predikanten från gruvdistrikten i Borinage
framgick bildkonstnären som lavaströmmen ur
uppfläkt mark med förkunnarens hetta i
färgen och formrevolutionärens trotsiga
självhävdelse i den hamrande och piskande
penselskriften. Formspråket var väl här lika
ohämmat av omtanken om allmänhetens
reaktioner som linjespelet i Josephsons
sjukdomsteckningar, i vilka en fulländad grad av
hämningsfrihet uteslöt varje slags sneglande mot
folkgunsten. I visioner högt över den
handfasta vanliga världen med dess samtida krav
på »god konst» framlade de båda konstnärerna
sina inre erfarenheter, vilka först en
eftervärld skulle räkna med som utslag av
genialitet.
De båda konstnärernas utsagor voro
menade som introduktion till den utställning i
Nationalmuseum som gavs det förpliktande
namnet God konst i hem och samlingslokaler.
Samtidigt pågick en utställning av Mästerverk
i Nationalmusei samlingar. Var så god — två
rätt olikartade evenemang i ett museum, som
emellertid inte brukat dra sig för att
överraska i den rivande nutidskampen om
själarna! »Dr Jekyll and Mr Hyde» tänkte mången
exklusivist och vek av åt mästerverken, d. v. s.
åt det respektabla hållet, skyggande för den
farliga modernismen i motsatta riktningen.
Andra styrde stegen just ditåt, glada åt att
ett gammalt kongl, museum upplät lokaler
för det kämpande aktuella nuet med dess
tusen och ett initiativ till konstintressets
främjande på bred front och dess färska
estetiskt-sociala experiment av betydande
räckvidd. Strävan att bringa konsten i
kontakt med alla folklager är inte ny i
National-museum, men ett grepp direkt in i problemet
konst-ekonomisk standard har tidigare
knappast gjorts inom institutionen. Det har främst
varit H.S.B., som under en följd av år
laborerat med utställningar, vilka tillhandahållit
konstverk till så låga priser, att även en
publik med mycket begränsade inkomster
kunnat reflektera på inköp. Det är klart att
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
