Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konstkrönika
konstnären presterat något, som avslöjade
sin betydelse utan sofisteri. Detta gällde både
de radikalare och de mera traditionellt
utformade förslagen. Med ett undantag: Armand
Rossanders »En påminnelse». Det liknade
intet annat i svensk monumentalkonst. Här
fanns inget Arbetets Etos, ingen Moder Jord,
ingen Plöjningstävlan eller något i Stål och
Betong. I stället spelade det ut ett innehåll,
som pendlade mellan gamle Stiernhielms
Herkules vid skiljevägen och den moderne
surrealistens dilemma, då han hisnar inför
destruktionsdriften och samtidigt sträcker sig
efter okomplicerade lyckohägringar.
Centrum i bilden upptas av en underlig
sprattelgubbe, en fågelskrämma med
spretande lemmar, som tar ett jättekliv ut ur en
figur, vilken vänder sig åt motsatt håll.
Konstnären utlägger saken så här: »genom att
påminna människor om den pajas vi alla
har inom oss, skall vi lättare komma från den.
Jag utgår frän att varje människa har något
inom sig att kämpa med. Har man upptäckt
detta och försöker klara upp det och göra sig
kvitt denna pajas eller vampyr, kommer man
att klara av sitt liv.» Dr Jekyll and mr Hyde
alltså. Den personlighetsklvvde i mitten
fungerar som ett slags strömdelare i bilden: åt
vänster viker ädelsidan med kurs mot
lycksalighetens ö, mot höger synden och lasten
med perspektiv in i ett hårdkokt grändelände
och som sluteffekt ungefär den vision, som
mötte Dorian Gray, då han i porträttet
mönstrade sina förbrända drag. Detta
självbespeg-lande måleri med dess introversion och dess
sneglande åt psykoanalysen hade en egenartad
paljettartad färgglans, som också återfinnes
i Rossanders stafflitavlor. Han utställde
tidigare under året i De Ungas salong en samling
starkt fantasibetonade, delvis leksaksaktigt
stiliserade landskap med figurer och var
också representerad med liknande verk i God
konst-utställningens avdelning för inbjudna
unga målare. Denna hade lagt an på den
yngsta generationen och gav ett stimulerande
tvärsnitt genom det som just nu rör sig i den
isolerade och ateljéinspirerade svenska
konsten. Där kunde man studera
Picassoimpul-serna hos de ohämmat experimenterande
Låge Lindell, Lennart Rodhe och Pierre
Olofsson, den inåtvända pyrande glöden hos Oswald
Larsson, en av de sista årens många nva
romantiker, Rune Hagmans textilartade
figur-ornamentik, den nya knåprealismen hos
småstadsskildraren Reinhold Ljunggren, Sven Deu-
rells vibrerande kolorism, Mary
Sundström-Cedercrantz’ sprött förandligade måleri med
dess ömtåligt lätta toner, Roland Kempes
mörkt sordinerade patos, Knut Hanquists
överlägsna bildarkitektur och mycket annat.
I avdelningen för inbjudna unga skulptörer
kunde man också glädja sig åt en hel rad
lovande ansatser. Till de redan välkända
Gustaf Nordahl och Edvin uhrström ha sällat
sig den ärligt okonstlade Sten Ericson, redan
en styv materialkännare, den
formanalyse-rande Allan Runefelt, som med sina tjugofyra
år på nacken avslöjar en sällsynt
förtrogenhet med de plastiska grundvärdena, Puck
Stocklassa, Liss Eriksson m. fl.
God konst-utställningen omfattade även en
väldig jurybedömd avdelning konst i
prislägen icke överstigande 250 kronor samt en
serie moderna färglitografier i
billighetsupplagor, allt för att i enlighet med hela
utställningens syfte visa möjligheter till konstköp
för de mindre bemedlade. En bred uppmarsch
av detta slag behöver knappast försvara sin
propagandistiska avsikt. Med allt kunde
kommissarien för God konst-utställningen mönstra
650 nummer. Om man till denna siffra lägger
antalet utställda verk i Sveriges Allmänna
Konstförenings höstsalong samt i
konstföreningen Bumerangens exposition i december,
både fyllande Liljevalchs till
bristningsgränsen, kommer man upp i antalet 1 912, en liten
nätt kvantitet för enbart tre utställningar i
slutet av nådens år 1945. Konstens
skyddshelgon i huvudstaden har mycket att
beställa. I egenskap av strömdelare kan helgonet
lämpligen jämföras med räknemästaren i
Harry Martinsons dikt »La Pampa», han som
blickade ut över »ett hav av oxar och en
havsbukt av kalvar» och som med mätta
och trötta ögon sökte fördela strömmen
sålunda:
Undras om inte nordöstra viken
räknat från brokiga kalven härframme
snart kunde drivas mot Pasamadas’ fjärran på bete?
Västra grenen till slakt.
Fjärran på bete — denna möjlighet till
förnyelse utomlands, särskilt i Frankrike,
brukar med jämna mellanrum rädda vår konst
från inavel. Nu ha vi varit så gott som helt
hänvisade till inhemska fodervallar i sex år.
Detta har naturligtvis också varit av godo,
det har lett till många nya upptäckter av
vårt eget, men när nu den smala strimman
hopp om utlandsstudier dyker upp vid
horisonten bör åtminstone kalvgenerationen kän-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
