Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- En blamage för svensk religionshistorisk vetenskap. Av Åke Ohlmarks
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En blamage för svensk religionshistorisk vetenskap
I sista fjolårshäftet av Ord och Bild
förekommer en i sitt slag absolut unik
sammanställning av den unge uppsalaprofessorn i
religionshistoria Geo Widengren, felaktigt
betitlad »Det senaste decenniets
religionshistoriska forskning i Sverige». Uppsatsen handlar
mest om Widengrens egna böcker och
småuppsatser, vilka göras till måttstock för
värdet av andras undersökningar (dock nästan
enbart lärjungar till hr W.), som här och där
få komma med på ett hörn. Av undertecknads
omfattande produktion har blott nämnts mitt
för snart ett årtionde sedan utgivna
förstlingsarbete, min doktorsavhandling om guden
Heimdall, vilken med festlig arrogans
karakteriseras som »ovederhäftiga och fantastiska
skriverier», vilka med »sin löslighet och sin
idéassociationsmässiga uppläggning» skall
utgöra »en allvarlig blamage för den
religionshistoriska vetenskapen i vårt land». Den
omdömesgille läsaren märker genast av den
vetenskapligt »kultiverade» tonen, att det här är
mindre fråga om sakliga motsättningar, men
icke desto mindre bör man för principens skull
icke låta dylika, rakt ut i luften avsparkade
invektiv, utan spår av sakligt underlag, stå
helt oemotsagda.
Att min något hastigt färdigställda
Heimdallsbok lider av diverse slarv- och akribifel,
ungefär lika många som Widengrens
dissertation om de akkadiska botpsalmerna, är jag den
förste att erkänna, men att beteckna den som
ovederhäftigt fantasteri och blamage är ett
direkt slag i ansiktet på Filosofiska fakulteten
i Lund, som godkänt den med vitsord, vilka
blott med en halv betygsenhet understiger
normal docentkompetens. Att den
internationella kritiken varit genomgående ytterst
erkännsam, torde Widengren veta, även om han
utnyttjar det naturliga faktum, att Ord och
Bilds läsare självfallet icke kan ha samma
vetskap. Det är för mig fullständigt
obehövligt att tapetsera insändarspalten med
lovordande recensioner; jag kunde på sin höjd
hänvisa till den tjeckisk-judiske forskaren
Bessmertnys (sedan 1939 emigrant i London)
briljanta anmälan i Prager Presse 1938 eller
den på alla väsentliga punkter synnerligen
vitsordande behandling, denna bok fick, då
jag 1943 sökte den religionshistoriska
professuren i Köpenhamn. I övrigt kan jag resumera
med samma ord, som Widengren menar sig
kunna använda om bedömningen av hans
»Hochgottglaube im alten Iran»: »Alla
huvudresultaten ha accepterats av den
internationella kritiken.»
I förordet till sitt omstridda och dogmatiska
religionsfenomenologiska försök »Religionens
värld» medger Widengren med klädsam
öppenhjärtighet, att han icke anser sig ens
»någorlunda hemmastadd» inom den nordiska
religionen, mitt specialfack. Tyvärr märks detta
också blott alltför väl i de knappa 1 1/2 spalter
av sammanlagt 19, vilka han nödgats ägna
åt ett par ur högen valda arbeten inom denna
lika viktiga som mångomskrivna gren av
svensk religionshistorisk forskning. Sina
omdömen hämtar han här ur andra hands källor
och utelämnar frankt alla viktigare
undersökningar av genomgripande betydelse för
nordisk religionsforskning (av Sune Lindqvist,
Ivar Lindquist, Serner, Nerman, Forssander,
Althin, Schück m. fl.), helt enkelt emedan
han saknar även elementär kunskap i den
nordiska religionsforskningen med alla dess
speciella hjälpvetenskaper. Det är därför han
också måste »låta en barmhärtig glömska
lägra sig över» min övriga produktion, som
han saknar möjligheter att bedöma. Det är
visst det, som kallas att göra en dygd av
nödvändigheten, vill jag minnas. I motsats
till min Heimdallsbok blir givetvis Perings
alldeles förträfflig och gedigen. Den lider bara
av ett litet obetydligt fel, heter det: Dess
slutsatser är alldeles galna. Här är Widengren
obetalbart rolig. Två gossar skall i en
provräkning lösa samma ekvation. Den ene når
rätt resultat men underkännes därför att han
klottrat i kladden och trevat sig fram efter
olika metoder. Den andre har fått ett på tok
fel resultat men godkännes därför att han
skriver så vackra siffror!
Professor Widengren måtte vara en mycket
lycklig människa, som så fullt fattat sin egen
storhet. Tänka sig, efter bara ett par års
professur har han grundat en jätteskola, som
just nu inte bara dominerar all svensk
religionsforskning utan som faktiskt är den enda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0181.html
