Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Gustaviansk kavalkad. Två böcker och en utställning. Av Arvid Stålhane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Stålhane
framsagt av Stig Järrel, avslutade den
väl-regisserade högtiden.
Så gick denna dag dock icke spårlöst förbi
i huvudstaden, där annars årliga
hyllningskransar läggas vid tre kungastatyers fot.
Med gott samvete kan också de institutioner,
som nu med Nationalmuseum firade Gustav
III:s minne göra de ord till sina, vilka
Clew-berg-Edelcrantz yttrade i sitt presestal i
Konstakademien den 24 januari 1806: »Alla
personer, alla samfund i fäderneslandet, som
lyckan skänker tillfälle att uppmuntra snillet,
att utmärka talangen och belöna förtjänsten,
kunna säga den stund det sker, med
tillfredsställelse inom sig själva: Vi fira Gustav III:s
minne.»
Utställningen av Gustav III i samtida
konst var anordnad i den svenska
80-talssa-len och angränsande kabinett. Om Linné är
den enskilda svensk som under sin livstid
avbildats de flesta gångerna, torde av ingen
svensk konung finnas så många samtida
bilder i olja, skulptur, teckning och grafik som
av Gustav III. Med kännedom om den korta
tid, som stått vederbörande till buds, blir
man minst sagt förvånad, hur snabbt den
nära nog fullständiga samlingen porträtt av
konungen kunnat sammanföras -—• närmare
150 nummer ■—- från Lundbergs pastell av
ettåringen och fram till den vita dödsmasken
i gips.
Alla epokens främsta konstnärer ha målat
honom. Vem har gett den mest sanna bilden?
Så som kungens utseende här skiftar,
förstår man hur svårt det varit att fånga detta
nervöst livliga ansikte, där endast de stora,
strålande ögonen alltid är sig lika. Vi välja
för vår del Pasch och Sergel. Deras bilder
likna också varandra mer än de övriga. Så
som Pasch sett honom på det eleganta
studiehuvud i pastell, som tillhör Konstakademien,
vill man gärna tro att kungen verkligen sett
ut. Denna skiss har tecknats direkt efter hans
ansikte liksom de alldeles utsökta
blyertsprofiler Sergel med lätt hand nedkastat på
ett skissblad under italienska resan, och där
han senare tillagt sitt hjärtas mening om
idolen: »Se, häpna! Se och vet. Det finns
fullkomlighet.» Sergel är även den ende som,
om också diskret, icke väjt för att på bysterna
av Gustav III antyda den starkt intryckta
vänstra sidan av pannan, vilken
deformation dödsmasken obarmhärtigt avslöjar.
Det är intressant att följa porträtten
kronologiskt och se hur Gustav sakta åldras, hur
typen småningom blir mera manlig och
åtstramad under trycket av växande politiska
svårigheter. Där är den nittonårige
kronprinsen som rosenkindad rokokokavaljer på
Lundbergs stora pastell och Paschs målning
av den lycklige kuppmakaren från
revolutionsdagen i drabantkårens uniform. Där är
det vackraste porträttet av alla, Roslins
mid-jebild med den levande, fascinerande blicken
ur de kupiga, brandenburgska ögonen i ett
förfinat ansikte, med en dyrbar dräkt av
skimrande guldbrokad och med briljanterade
dekorationer, en smickrad framställning av
»teaterkungen» och karusellernas ridderlige
Esplendian, innan ännu solen börjat gå i
moln. »Roi de Suède et monarque des cæurs»
kunde det stått under denna målning, nu
läser vi det i stället på kartuschen till ett
senare Paschporträtt med mera martialiska
drag, där konungen bär fältmarskalksstav till
kavalleriuniform med kyrass. Redan »Svenska
dräkten» ger ett stramare drag åt de senare
porträtten av Krafft d. ä. och Breda, ansiktet
blir grövre, nästan pussigt som på
Sergelbysterna efter 1784. Steget är långt från
Lundbergs pärlemofärgade pasteller till
Bredas patetiska porträtt av den desillusionerade
monarken i rödflammande, nyromantisk
belysning. Sergel adlade slutligen den älskade
monarkens drag till stor, monumental skönhet
i marmorhermen huggen efter bysten från
begravningsakten.
Parallellt med kungaporträtten hänga
målningar belysande episoder ur Gustavs liv
och historia med konungen som medelpunkt.
Här dominera Hilleström och Martin. Den
förres figurrika »Publik spisning» och »En
konversation på Drottningholm» äro med sin
detaljrikedom utomordentliga
kulturdokument. Martin har förevigat Gustav III:s
högtidliga besök i Konstakademien, där man kan
studera raden av intressanta
konstnärsprofiler och hur hertig Fredrik Adolf nonchalant
står bredvid kungen med högra handen i
byxfickan. Självskriven som minne från Gustav
III:s italienska resa är givetvis Desprez’
strålande färgstarka framställning av
juldagsmässan i Rom 1783, ett teatraliskt
skådespel där svenskarnas röda och svarta
hovdräkter göra ett lysande inslag i all ståten,
trots uppvaktningens buttra knot om
»maskeradkostymer». Som pendang hänger
Gag-neraux’ tavla av konungens besök i
Vatikan-galleriet under Pius VI: s auspicier. I
sidokabinetten exponeras Sergelteckningar, minia-
182
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
