Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Angelos Sikelianos. Det moderna Greklands mest uppburne diktare. Randanteckningar till några av hans arbeten. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A n g ei o s S i kelian os
Naturen är för Sikelianos icke ett föremål
för studium och intresse, den är det element,
som han lever i fullt med själ och kropp. Han
söker en dionysisk kontakt med naturen och
därmed en kontinuerlig kontakt med det
gudomliga. Ty naturen representerar för
honom gudomen, det oändliga, som ständigt
pånyttfödes, och han vill här finna den
fullständiga föreningen mellan det mänskliga
och det universella. Hans bildspråk är icke
så rikt och bländande som Palamas’, det
söker sig till det som den grekiske bonden
dagligen har för ögonen, till — såsom redan
hos Homeros eller ännu mer Hesiodos —
bin, oxar, örnar, stjärnorna och himlavalvet.
Men framför allt fångar honom havet:
Havets sorl uppfyller
mina ådror;
ovanom mig gnisslar
som en kvarnsten solen,
vinden slår med sina fulla vingars bredd.
Ändlös smekning höjer havet,
våta alger dess
innanmäte dricka,
genomskinligt skummet stänker,
väller över kiselstenarna.
Jag ser omkring mig. Joniskt hav
och min fria jord!
Ständigt möter man denna hyllning till det
eviga och alltid fria havet, det joniska såväl
som det egeiska, till dess öar och dess
sekelgamla hemligheter, som alltid giva skalden
näring till nya inspirationer och nya bilder.
Han är ett med »sjömannen Pan» och tillhör
argouauternas folk.
En av hans mera fängslande dikter är
Meditation över döden (Meleti thanatou, 1939).
Det är en jubelsång till befrielsen från
lidandet.
Som en krans av röda rosor febern låg
på min panna, en krans så fast,
att jag ej kunde kasta av den,
och helig yrsel härskade inom mig,
då från skuggans helga port
i dimman, vari ögonlocken lågo
sänkta, du öppnade till hälften dörren . . .
Men döden kommer ej såsom mirologitran
för att gråta vid stoftet, hon kommer som
Astarte, som smyckad och i sin fulla skönhet
beträder Hades’ rike,
så steg du smyckad ned till mig
och lade dig bredvid mig,
orörlig, tyst du lade dig bredvid mig,
och Hades kuvades uti mitt hjärta,
Hades blev uppståndelse och seger,
jag tog den stora pärlan
i min hand, jag kände våren i
mitt hjärta, och feberns röda rosor
jag kände plötsligt som en krans,
och mitt mörka läger blev en båt,
Guds fria båt, och mödan i
min tanke en seglare bland stjärnorna . . .
Ur dunklet höres då en stämma säga:
Ej detta är en sjuksäng för dig,
men Dionysos’ mystiska trier,
som över tidens vågor och över
de slutna rytmerna i skapelsen
som pilen ilar fram entusiastiskt!
Det är frihetens rop som genljuder:
En form av lidandet är döden för dig,
förstora det till din befrielse.
Bakom dig brinner världen såsom Troja,
och branden kastar sin reflex uti det
gångnas djup, såsom vid solnedgången
fönstren i en stad utav reflexen lysa
och plötsligt sänkas uti mörker . . .
En verbalöversättning som den gjorda kan
omöjligen återgiva den mystiska och
inspirerade tonen och stämningen i originalets
verser med deras dova och djupa klang.
Ehuru Sikelianos lever i stämningar och
tankar, som i sin abstraktion kunna synas
föra honom bort från omgivningen och in i de
esoteriska begreppens värld, ha dock icke
dagens händelser passerat honom obemärkt
förbi. Han förstår, att en skald aldrig kan
undgå den tid han lever i, och varje politiskt
skeende får för honom en metafysisk
räckvidd: tidens händelser sätta honom i kontakt
med evigheten. Då kriget rasade och Grekland
besattes av främmande trupper, skrev han
en dikt, Utkast (Agrafon, 1941), med bön om
rättfärdighet och hopp: Jesus gick med sina
lärjungar förbi en avskrädeshög, där den
döda kroppen av en hund låg, och då
lärjungarna av stanken drogo sig tillbaka,
stannade Jesus och beundrade hundens tänder,
som lyste i solen, och »den renade ande, som
utgår ur förgängelsen». På samma sätt ber
skalden,
då överallt på jorden
allt är spillror, allt orenlighet
och allt är obegravna lik, som
kväva andens gudakälla,
att han må för ett ögonblick finna frid och se
en ljuspunkt,
något som plötsligt lyser inom mig,
fjärran från förruttnelsen, från
världens ruttenhet, som denna hundens tänder;
Herre, du som sett det denna kväll
och beundrat det, gör det till ett löfte,
en reflex utav den Evige, men ock tillika
en bister blixt av den Rättfärdige, ett hopp!
197
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
