Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
Samtidigt är det betecknande, att Elovson
ändå allra sist tillfogar en varning mot en
uteslutande metod och anför som en
efter-följansvärd regel Moliéres sats: »Je prends
mon bien oü je le trouve.» Han återspeglar
härigenom det redan påpekade odoktrinära
draget i nutida svensk litteraturhistoria.
Den principdiskussion, som förekommer i
Lindroths och Elovsons uppsatser skall här
•ej fortsättas, inte därför att
principdiskussioner är obefogade, utan därför att de så gott
som alltid blir resultatlösa, om de inte förs
på ett konkret underlag. Platsen för
metoddiskussion är inom det vetenskapliga arbetet.
Med det omfång och den utveckling, som
svensk litteraturhistoria numera har, kan
•endast ganska avancerade forskare väntas
komma med viktigare bidrag till denna
diskussion. Man kan vidare hävda, att
företrädesvis större och översiktliga
forskningsuppgifter kan ge anledning till principiellt
viktiga metodiska överväganden. Den ordinära
doktorsavhandlingen kan det inte, därför att
den till sin natur är en tillämpning av en
beprövad metodik på ett begränsat, men helt
eller delvis obearbetat område. Denna fråga
skall i det följande beröras från delvis andra
utgångspunkter.
*
Kvantitativt domineras nutida svensk
litteraturhistoria av doktorsavhandlingarna, och
av dessa produceras den alldeles övervägande
delen i Uppsala och Stockholm.1 År 1942
ventilerades t. ex. åtta avhandlingar; av dem
härstammade sammanlagt sex från Uppsala
och Stockholm och var skrivna av lärjungar
till Henrik Schücks närmaste lärjungar Anton
Blanck och Martin Lamm.
Denna miniatyrbild är ganska belysande.
Henrik Schück är -—- med all reverens för
Gustaf Ljunggren, vars arbeten alltjämt är
fullt användbara — den moderna svenska
litteraturhistoriens grundare. Han har —■
delvis tillsammans med Karl Warburg —
genomarbetat samtliga epoker från äldsta tider fram
till senare delen av 1800-talet. Resultaten
finns samlade i den handbok, som bär dessa
båda forskares namn. Schück representerade
den avgörande omvälvningen från spekulativ
estetik till ett historiskt betraktelsesätt. Här-
1 I detta sammanhang bör även påpekas, att den
ledande facktidskriften, Samlaren, redigeras från
Uppsala och företrädesvis innehåller bidrag av
upsaliensiska forskare.
med sammanhänger, att han genomgående
ådagalägger ett starkt intresse för diktens
yttre villkor, ett mindre utpräglat för dess
estetiska kvaliteter. Han är inte enbart
litteraturhistoriker utan i väl så hög grad
historiker och lärdomshistoriker. Det sistnämnda
förhållandet har också med vederbörligt
eftertryck betonats av Sten Lindroth i den
tidigare uppsats i denna serie, som behandlar
den svenska lärdomshistorien.
Forskargenerationen efter Schück,
företrädd framför allt av Martin Lamm, Anton
Blanck, den numera bortgångne Albert
Nilsson och Fredrik Böök, har delat på de stora
uppgifter av grundläggande betydelse, som
fanns kvar. Det är betecknande, att de
samtliga skrivit viktiga översikter — Lamm om
Upplysningstidens romantik, Blanck om Den
nordiska renässansen i sjuttonhundratalets
litteratur, Albert Nilsson om Svensk
romantik och Böök om Romanens och
prosaberättelsens historia i Sverige intill 1809 — och
att de utgivit grundläggande arbeten om en
rad av våra största litterärt och kulturellt
betydelsefulla gestalter: Dalin, Swedenborg,
Tegnér, Geijer, Stagnelius, Strindberg,
Heidenstam. En följd av detta har blivit, att
den därpå följande forskargenerationen i stort
sett kommit att få mera begränsade
arbetsuppgifter. Ehuru resonemanget innebär en
viss förenkling, skulle man kunna säga, att
just den schückska riktningens intresse för
litteraturens yttre villkor medför, att den
som först får tillfälle att bearbeta ett rikt
primärmaterial vinner särskilda fördelar.
Lamm, Blanck och Albert Nilsson uppvisar
ett gemensamt intresse för idéhistoria och
filosofi, som skiljer dem från Schück. Detta
intresse präglar i betydande utsträckning även
Lamms och Blancks lärjungar, såsom i det
följande skall visas med några aktuella
exempel.
Om avhandlingarna från Uppsala och
Stockholm vanligen till sin allmänna typ är mycket
lika varandra, så betyder detta inte, att en
motsvarande likhet föreligger mellan Lamms
och Blancks senare produktion. Blancks
intresse har efter hand i hög grad inställts på
frågan om politiska företeelsers återspegling i
litteraturen; en uppsatssamling som Ur samma
synvinkel (1935) vittnar härom. Hos Lamm
har alltid funnits en psykologisk inriktning,
vilken han emellertid inte tillåtit ta sig så
starka uttryck, att hans arbeten fått en
psykologiserande prägel. Man märker redan i ar-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0230.html
