Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Nyare svensk litteraturhistoria. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Örjan Lindberger
ningsglädje, som länge lyst med sin frånvaro
i hans produktion.
I mindre dominerande utformning utgör
psykologiska analyser en beståndsdel i flera
av de senaste årens avhandlingar. Ett gott
exempel har man i uppsaladocenten Gunnar
Tideströms Runeberg som estetiker (1941), där
vid sidan av annat ges en mycket plausibel
tolkning av Runebergs avgörande
ungdomsupplevelser. Trots ett visst erkännande till
Tideström vidhåller emellertid den finländska
estetiska forskningens nestor Yrjö Hirn i sin
bok Runeberggestalten (1942) sin allmänt
skeptiska hållning till runebergforskningens
försök att finna direkta paralleller mellan
skaldens upplevelser och vad han skildrat i
sin diktning. Hirn vill inte bestrida, att ett
sammanhang förefinns, men han är av den
uppfattningen, att det torde vara mera
komplicerat än vad man i regel tänkt sig. Denna
principiella erinran är utomordentligt
välbetänkt. Tillämpandet av psykologiska
tolkningsmetoder på diktares litterära skapande
kräver en hög grad av sinne för nyanser och
komplikationer; i händerna på en medelmåtta
leder metoden till schematisering och
för-grovning.
Nämnandet av Yrjö Hirns namn
aktualiserar en brist inom svensk litteraturhistoria:
frånvaron av en historiskt orienterad estetisk
grundforskning. Reaktionen mot den
spekulativa estetiken har satt djupa spår; ehuru
läroämnet vanligen heter litteraturhistoria
med poetik, är det få av dess företrädare,
som bekymrar sig om poetiken. (Ibland heter
det bara litteraturhistoria; det är nog på det
hela taget en mera adekvat benämning.) En
av de få är professor Olle Holmberg i Lund;
i hans produktion ingår en poetik i tre
omfångsrika band, Inbillningens värld (1927
—30). Detta verk bygger på modern
psykologisk teori, men tar föga hänsyn till utländsk
estetisk forskning. Endast enstaka
synpunkter i det har vunnit allmänt erkännande inom
Sverige, t. ex. det av Holmberg lancerade
begreppet fiktionskaraktär; större intresse
synes arbetet ha väckt i Danmark. Att den
psykologiska kategoritavla för interpretation
av poesi, som Holmberg uppställt, kan visa
sig nyttig i praktiken, framgår dock av hans
viktigaste arbete på senare år, Viktor Rydbergs
lyrik (1935). En motsvarande uppläggning
har även visat sig möjlig att tillämpa med
gott resultat i docenten Carl Fehrmans
avhandling Levertins lyrik (ventilerad i Lund
1945). I detta sammanhang kan anmärkas,
att det i Lund finnes en tendens att ge
företräde åt själva den litterära textanalysen,
medan mindre vikt lagts vid den i Uppsala
och Stockholm omhuldade personhistoriska
och arkivaliska forskningen.
Även den litterära smakens och den
litterära kritikens historia har varit relativt
sparsamt tillgodosedd i Sverige. Ett par nya verk
kan dock noteras på detta område. Det ena
är Daniel Andreaes doktorsavhandling
Liberal litteraturkritik (ventilerad i Göteborg 1940).
Den redogör under omsorgsfullt klarläggande
av den utländska ideologiska bakgrunden för
j. P. Theorells och C. F. Bergstedts
litteraturbedömning; från mera allmän synpunkt mest
betydelsefulla torde författarens resultat
beträffande den vanliga svenska
tidningsrecensionens uppkomst vara. Det andra är fil. dr
Carl Santessons Johan Erik Rydquist.
Kritikern och publicisten (1944). Det är av speciell
vikt, eftersom det behandlar Sveriges första
moderna kritiker. Då Rydquist, enligt vad
Santesson påvisar, tagit intryck av och
ställning till så framstående utländska kritiker
som Sainte-Beuve och Hazlitt, kommer
framställningen också bitvis in på högst
väsentliga frågor inom litteraturbedömningens
historia. På detta område väntar alltjämt en del
besvärliga och otacksamma arbetsuppgifter,
som emellertid är av vikt för hela den
litteraturhistoriska forskningens fortgång.
Eftersom den svenska litteraturkritiken på det
hela taget inte stått särskilt högt, är det dock
en nödvändig förutsättning, att den
nationella ramen sprängs vid uppläggningen av
dylika undersökningar.
Åsidosättandet av poetiken till förmån för
litteraturhistorien i mera begränsad
historisk bemärkelse förklarar i viss mån det
intresse, som den s. k. stilforskningen tillvunnit
sig. Ehuru denna uppträder som en filologisk
disciplin, måste den dock med några ord
beröras här. Stilforskningen vill nämligen just
göra gällande, att den når diktverket självt,
att den går direkt på det estetiska. Grunden
för detta anspråk är bl. a. en från Croce
emanerande teori, enligt vilken praktiskt taget alla
språkliga livsyttringar får estetisk valör. Om
teorien underkastades granskning av en
kompetent filosofihistoriker ■— vilket hittills inte
skett i Sverige -— skulle det sannolikt visa
sig, att den innehåller den gamla hegelska
spekulativa estetiken i kapprock. I brist på
en dylik undersökning får man tills vidare
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
