Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Utflykt under rumsarrest. Av Per Erik Wahlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Per Erik
Wahlund
gestalter och åsidosattes i tillgängliga
uppslagsverk helt för sin äldre bror Joseph, den
kärve reaktionären och bländande stilisten.
Men klassiker är han ändå, en klassiker
främst för den stillsamma minoriteten i
avskilda läsrum, och den lilla skrift vartill
hans ryktbarhet i första hand knyter an,
Voyage autour de ma chambre, har på
etthundrafemtio år inte förlorat ett uns av sin
milda lyskraft. I en utgåva, som knappast
kunde vara vackrare, ha dessa spirituella
självbekännelser i fickformat nyligen
tillrättalagts för svensk publik. Doktor Hjalmar
Lundgrens omsorgsfulla och lättflytande
översättning, dansken Ebbe Sadolins koketta,
skissfriska tuschteckningar, den behändiga
duodesen och den läckra typografien göra
Resa i min kammare till en alltigenom fin,
graciös och utsökt bok.
Xavier de Maistre föddes 1763 i
Chambéry, Savojens gamla huvudstad. Familjen
var högadlig och fadern beklädde
senatspresidentens inflytelserika ämbete. Xavier för
sin del valde den militära banan, tjänstgjorde
vid olika garnisoner i Piemont och var en tid
som sjöofficer förlagd till Alessandria. Bland
hans ungdoms kuriösare upplevelser kan
nämnas en ballonguppstigning han lar ha
företagit strax utanför hemstaden;
tidevarvet var inte bara franska revolutionens
utan också bröderna Montgolfiers. Vid
Savojens reunion med Frankrike 1792 inträdde
Xavier de Maistre i rysk tjänst och anställdes
vid generalissimus Suvorovs personliga stab.
När Suvorov efter en lysande europeisk
segerrad hemkallades av kejsar Paul, följde Xavier
med till Ryssland, där han emellertid genom
den ombytlige fältherrens ogunst snabbt miste
sin befattning och till en början måste söka
slå mynt av sin gissningsvis rätt anspråkslösa
färdighet i miniatyrmålning. Betydligt ljusare
blevo utsikterna, då Joseph, som av allt att
döma var den praktiska begåvningen av de två,
lyckades utnyttja sina förbindelser som
sar-dinskt sändebud i Petersburg, så att brodern
1805 kallades till direktör för amiralitetets
bibliotek och museum. Återbördad till
krigsmakten deltog Xavier med utmärkelse i
Alexander I:s kaukasiska och persiska
fälttåg och nådde så småningom generalmajors
rang. Han ingick ett lyckligt äktenskap med
en rysk hovdam, vilken påstås i lika grad
ha ägt kroppens och själens skönhet, avsade
sig snart sina ämbeten, vistades under långa
perioder på kontinenten som en resenär utan
stamort, även om hans besök i Neapel
utsträcktes över flera år, och förde såvitt man
förstår ett liv som passade honom,
omväxlande, bekymmerfritt, tillbakadraget och
fyllt av studier på de flesta områden. Till
Paris kom han blott en gång, vid
framskriden ålder, och ådagalade då den
uppriktigaste förundran över att hans små böcker
voro så uppmärksammade och lästes så
flitigt. Nära åttionio år gammal avled han i
S:t Petersburg den 12 juni 1852.
Icke många författares samlade skrifter
omfatta lika få sidor som Xavier de Maistres
ett band digra CEuvres complètes. Själv fäste
han ej heller någon större vikt vid sitt föga
skrymmande litterära bagage. Sitt
författarskap hade han begynt av en tillfällighet, och
undantar man hans Expedition nocturne
autour de ma chambre, fullt medvetet tänkt
som ett motstycke till det första lyckokastet,
så var det genomgående slumpen som satte
pennan i handen på honom. Bakgrunden till
hans mästerverk är en duell, vari han
invecklades under sin
Alessandriakommende-ring och som ådrog den piemontesiske
officeren fyrtiotvå dygns rumsarrest. Xavier
trivdes inte med instängdheten men hittade inom
kort på medel att förljuva den. Hans fantasi
och rörliga intellekt tilläto honom utflykter
varthelst han önskade, och neutraliserade på
så vis helt de fyra väggarnas skenbara
övertag. För att ytterligare förströ sig började
han kasta ned sina minnesbilder och
reflexioner på papperet, och när disciplinstraffet var
avtjänat och dörren ut emot omvärlden slogs
upp, nödgades den nymornade litteratören
inse, att den frihet han återskänktes icke på
långt när var likvärdig med den frihet han
berövades. Det halvfärdiga manuskriptet hade
han ingen brådska med att fullborda; han
filade på det då och då under de följande
åren, fogade till ett kapitel här och ett där
och visade det slutligen för Joseph, som fann
behag i det och ombesörjde tryckningen i
Turin 1794.
Även de tre noveller som ingå i Xavier de
Maistres kvarlåtenskap ha en dylik
slumpartad tillkomsthistoria, särskilt den tidigaste
och mest bekanta av dem, dialogen Le
lé-preux de la cité d’Aoste. Den skrevs i S:t
Petersburg 1810, och närmaste anledningen var ett
samtal författaren åhört, varvid någon vågat
påstå att spetälskan var en sjukdom som inte
längre existerade. Xavier, som var bättre
underrättad, nöjde sig ej med det muntliga
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
