Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Vad de italienska stadsnamnen gömma av Italiens historia och kultur. Av Berengario Gerola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vad de italienska stadsnamnen gömma
och Pocopane det uppstår namn, som föra
tanken till jungfru Maria och Frälsaren.
Även när de namn, som folket skapar ur sitt
arbete, inte uttrycka så accentuerade
sinnestillstånd som dessa, uppenbara de nästan
undantagslöst en praktisk och anspråkslös syn
på det jordiska. Sådana namn, som innebära
glädje och skönhet och i vilka man bortom
jorden förnimmer skapelsens livgivande ande
eller de mänskliga egenskaperna upphöjda
till symbol, äro nästan alltid individuella och
subjektiva benämningar, ordbildningar som
icke utgå från bonden utan från stadsbon,
vilken i naturens enslighet söker det som
bonden i stället söker bland stadens hus. På
detta sätt uppstå namn som Diamante (i
Kalabrien) »ädelsten», Bellosguardo (i
provinsen Florens) »vacker utsikt», Belvedere (på
flera orter) »vacker utsikt», Bellaria (i
provinsen Ravenna) »god luft» Bellamonte (i
provinsen Trient) »vacker bergstrakt», Gioia (i
flera provinser) »juvel», Benestare (i Kalabrien)
»välbefinnande», Delizia »ljuvlighet» etc. ■—
namn, ibland så friska i sin skira hoppfullhet,
ibland däremot förfalskade i de banalaste
reklammässiga benämningar.
* *
*
Lämnade i arv från ett folk till ett annat,
från ett sekel till ett annat, röja ortnamnen
ej endast stundens sinnestillstånd, begrepp,
miljöer och levnadsvillkor utan äro också
vittnesbörd om längesedan svunna fysiska,
kulturella och psykologiska världar.
Om vi ur denna synpunkt betrakta Italiens
namn, kunna vi återkonstruera numera
förändrade livsförhållanden på geografiens,
språkets, den politiska, kulturella och ekonomiska
historiens område. Det är inte möjligt att ens
kortfattat behandla det vitt omfattande ämne
som här öppnar sig för tanken. De politiska,
sociala och administrativa ordningarna
upphöra att existera men lämna spår i de
ortnamn, åt vilka de gåvo upphov. Italien är
fullt av namn, som bildats av administrativa
och juridiska termer från nu försvunna
system. Synnerligen imponerande och intressant
är den kategori av ord som bildats av termer
ur den romerska rätten (colonia, pagus,
cen-turia, eentena m. fl.) och ur den longobardiska
[fara, gastaldus, hartmann, skuldhaizo etc.).
Andra namn bära vittne om varest numera
försvunna eller ändrade gamla vägar och
marschrutter gått fram, särskilt de stora
stråk som från länder på andra sidan Alperna
förde pilgrimerna till den eviga staden. Andra
vittna om närvaron av växter och odlingar,
som i medeltiden nådde en utbredning olik
den nuvarande. Andra åter tala om numera
svunna eller förändrade bruk och religiösa
föreställningar. I hela Europa har
kristendomen intagit hedendomens plats, och
ovanför cellan i Roms gamla tempel reser sig
korsets symbol. Likväl fortleva namnen på
de gamla hedniska gudarna och på de
kullkastade idolerna i ortnamnen, från Porto
Venere till Porto d’Ereole, från Minerbe till
Sadorni.
Italiens fysisk-geografiska aspekt har
ändrats med århundradena, men ortnamnen
bevara sitt logiska band med de förhållanden de
häntyda på, sådana de voro i det ögonblick
namnen blevo till. Skillnader mellan en orts
nuvarande särmärken och dess gamla
karakteristika, som antagas ha givit orten dess
benämning, äro ett ganska känt och ganska
utbrett faktum. Rovereto betyder »ekskog»,
och namnet uppstod säkerligen för att
utmärka en med ekar bevuxen trakt, medan
det i våra dagar är en stad. Ett om jordbruk
minnande namn är Novara, som betecknar
»nya åkrar», och namnet har stannat kvar,
också sedan den nutida staden byggt sina
hus på åkrarna. Oändligt många äro dylika
fall. Classe nära Ravenna ligger på slättmark
men har fått sitt namn av det latinska classis
»flotta» med betydelse »hamn», och i själva
verket var Classe på den bysantinska tiden
en blomstrande hamn vid Adriatiska havet,
och kyrkor och basilikor reste sig, där nu
lärkor svinga sig upp mot solen över de
vidsträckta fälten. Som ett minne från stadens
förflutna står en enda, synnerligen vacker
basilika: S. Apollinare. Nu reser sig denna
Classes ensamma kyrka på rama landet. Inga
skepp, lastade med Orientens praktfulla
mosaiker, kasta längre ankar i hamnens grönaktiga
vatten. Men om vi från den soliga slätten gå
in i kyrkan, omslutas vi genast vid inträdet
av ett stilla, grönt ljus, som ger oss en
förnimmelse av genomskinligt hav alltifrån raden
av kolonner till mosaikens förstenade under.
Man känner att kyrkan är född på vattnet,
skapad för en omgivning av sjögrönt ljus,
eller att den snarare är ett uttryck av själva
denna omgivning genom en av de gudomliga
samklanger mellan natur, ande och konst som
man så ofta finner på Italiens mark.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0279.html
