Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Ribbing. Samlare och tänkare. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Ribbing
Det är i anden, i den finare delen af menniskan, de
förra föga lärt känna, dessa rosor vistas. Uti själen, de
som lärt at tala med henne, är en liufhet af umgänge,
som kommer at förgäta kropen. Mera sällan finner
någon dödelig hvad är i det umgänget förr än kropens
beswärligheter lärt honom det. Det är likwäl wärdt at
i tid och frivilligt lägga sig på denna öfningen, som
hug-svalar våra sista timmar och som felar aldrig i skörd
för den där förmår plöia.
Ingen förföljare kommer åt dem [sinnets, i motsats
till kroppens, nöjen] hur skulle andra människor
komma ät dem, när vår egen krops sveda hinner
ej dit?
Man hoppas — man tror det ock — att
Ribbings ord blevo mer än teori. Han blev
alltmer ensam. Hans tre systrar hade med
några veckors mellanrum gått bort våren
1787. Brodern, som stod honom närmast,
dog 1802 efter ett nära 30-årigt
änklingsstånd, tilbragt på gården Göthewi i samma
socken som det 1770 försålda släktgodset
Boxholm. Redan under broderns livstid hade
dock Gustaf trott sig nära döden, som då
han med en enda rad vill säga honom »at
iag är rätt siuk». Handen har darrat.
Kanske var det efter sådana kriser, som
Gustaf Ribbing beslöt att göra sig av med
vad han under långa år samlat. Det var
honom säkerligen inte lätt. Hans korta brev
till Carl Daniel Burén, som då ägde Boxholm
och där samlat böcker och handlingar i mängd
— kanske med utgångspunkt i vad som fanns
kvar sedan den Ribbingska tiden — bär
prägeln av självövervinnelse:
Stockholm den 7 januari 1794.
Min herre!
Sedan mina manuscripter blifwit af Er sedda, har
iag tagit det beslut at lämna Er strax i händer, helst
mina skröpligheter tiltaga dagligen i den grad at iag
sielf kan ei mera nyttia dem. Iag hörer idag af herr
Geringius at en betient af Ert förtroende lärer snart
komma hit up. Kanske kunde den autoriseras at taga
emot papperen samt besörja om ett skrin.
Carl Daniel Burén, som tidigare hade
»up-vagtat» den gamle lärde, svarar i ett artigt
brev och föranstaltar om ett porträtt (av
Eklund, nu i Linköpings Stiftsbibliotek) som
han sedan lät sticka i koppar av J. F. Martin.
På sticket ser Ribbing trumpen ut, men
porträttet har något vaket och skarpt. Den
friska ansiktsfärgen och de klara blå ögonen
tala icke om en 75-årig sjukling.
Några år senare är Ribbing färdig med en
ännu större donation. Han skänker enligt
protokoll den 15 dec. 1798
en med smak och kunskap väld, äfwen til antalet
ganska betydelig samling (6000 blad) af kopparstick, utaf
och efter alla Scholors mästare, jemte åtskillige hand-
Ribbingska medaljen. Av Carl
En hör nin g.
teckningar af lefwande mästare, til Kongl.
Målare-och Bildhuggare-Academien, en gàfwa som icke kan
annat än högst gagna Kongl. Academien och de fria
konsterna i gemen och i och med det samma det
allmänna.
Även lämnade Ribbing tre band »upsatser
och annotationer på dessa Estamper, efter
de trenne konstens hemorter eller s. k.
scho-lor och af hvilka vid donationens förestående
inventering, Academien får sig betiena».
Akademiens dåvarande president C. F.
Fredenheim skriver att »katalogerna, som icke äro
färdige, frapperade likväl med sin rikedom.
De äro skilda på lösa blad för hvar målare
och efter dem fördelta i italienska,
flamländska och franska scholorna.»
I sin motivering till donationen skrev
Ribbing: »Jag har altid ansett konsten icke som en
öfwerflödswara, dem iag hatar, utan som en
betydlig del af det almänna bästa, som iag
älskar.»
I överensstämmelse med dessa principer
instiftade han 1802 ett stipendium för en
elev vid Målarakademin, vars undervisning
han varit mån om att hans »estamper» skulle
gagna. Det hade beslutits att akademin
skulle slå en medalj över honom; en sådan,
konstnärligt föga lyckad, utfördes också av
Enhörning 1801. Som tack för stipendiet
skulle donator målas af Per Krafft d. y., vars
arbete skulle anses som inträdesprov i
akademin. På Kraffts porträtt, har Ribbing något
av profetgestalt. De mejslade dragen, det vita
skägget, den klara och dock fjärrskådande
blicken talar om en man som segrat över
sitt öde och sin ensamhet, som lever i
oåtkomliga världar.
Han hade kvar sina böcker till sin död och
skrev alltjämt uppsatser, bl. a. en om en-
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
