Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Filmkrönika. Av Yngve Kernell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
F ilmkrönika
Av Yngve Kern ell
RIGETS segrande armeer dröjer kvar
i filmens värld ungefär med samma envishet
som de dröjer kvar i andra besegrade eller
befriade länder, och därför har filmbolagen
under den här säsongen i brist på bättre
måst bjuda oss på åtskillig gammal
propagandistisk skåpmat. De krigsfilmer, som
alltjämt vevas på våra biografer, visar, hur
lätt all berättarkonst kan förstöras av
propaganda, även om det är propaganda med
den allra ädlaste syftning. För propagandans
skull har filmen i stort sett misslyckats med
stormaktskriget. Krigsfilmerna har många
gånger fått en pinsamt billig heroisk syftning,
och deras värde som historiska dokument är
ofta tvivelaktigt. Soldaten, sådan som vi
har mött honom i film, har varit en trofast
bärare av höga ideal. Han har dyrkat sin
präktige löjtnant och varit missnöjd endast
när han inte nog raskt har fått gå ut i strid.
Hans tillvaro vid fronterna har förljuvats
av välskapta och upptuschade sjuksystrar i
överväldigande antal, och under sina
permissioner har han upplevt arkadiska äventyr
i kulört showfilmsmiljö, vanligen tillsammans
med nattklubbsdrottningar eller damer med
därmed jämförliga yrken.
En typisk krigsfilm, utan showfilmsinslag
men med sjuksyster, var De skulle offras, där
man fick återse Robert Montgomery. Filmen
rullade på en halvtimma längre än man är
van vid, och ändå hann den inte längre än
att Amerika förlorade Filippinerna.
Berättelsen är vederbörligen uppfylld av en för
krigföringen värdefull heroism, och man
märker hos den en militär benägenhet för
systematisering. För att inte de enkla
propagandadirektiven skall göra sådana filmer för lika,
har man nämligen i stor utsträckning låtit
dem förhärliga var sitt vapenslag, såsom
flyget, pansarvapnet, infanteriet eller något
något annat, och i detta speciella fall har
man nått fram till mindre, lättmanövrerade
torpedbåtar framdrivna med motor.
Krigskorrespondenten är en annan
krigsfilm, som förhärligar infanteriets insats, men
annars märker man inte där i lika hög grad
propagandadirektiven. Kriget skildras inte
som en jaktmark för vinnande av ära, utan
det är ett rått och vidrigt krig, klibbigt av
stelnat blod. När kaptenen i filmen vid ett
tillfälle får beröm för sina duktiga soldater,
svarar han trött: »Ja, de är alla mördare, och
det är bäst för dem.» De hade tvingats till
den djupaste förnedring för att
mänskligheten skulle kunna räddas. De voro
döds-trötta och förtvivlade män. Man grips av
berättelsen om deras öden och känner en
innerlig sympati. Till sin fränt realistiska
anda påminner filmen om Remarque, och den
hör antagligen till det fåtal filmverk som ger
något av krigets rätta anda.
Huset vid g2:dra gatan visar en annan sida
av kriget. Den är en spionthriller och den har
dokumentarisk prägel, när den förresten på
ett utmärkt sätt berättar om det amerikanska
kontraspionagets organisation. Signe Hasso
är här en tysk agent med lömska ariska
herrefolksfasoner. I samband med ett tjuvstreck
klär hon ut sig till karl, men man tror inte
det kan lura någon. Med andra ord, som
kriminalhistoria är filmen en aning för litet
trovärdig i sina detaljer.
Kriminalberättelserna är för vår tids
människor, vad sagor om feer och trollkarlar var
för forna mera naiva släkten. Roman- och
filmdetektiven är en ljusets riddare, som har
ganska liten motsvarighet i verkligheten,
och för att man skall kunna acceptera dessa
sagor måste man bli lurad av ett sken av
verklighetstrohet. Filmdetektiven bör inte som i
Det dolda ögat belastas med onödigt otroliga
drag. Där förenar han nämligen sin
övermänskliga skicklighet med en absolut blind-
De skulle offras. —■ Krigskorrespondenten. —■ Huset vid g2:dra gatan. — Det dolda ögat. —• Trollbunden.
— Högt spel i Saratoga. — Klockorna i S:t Mary. — Brita i grosshandlarhuset. — I dödens väntrum.
— Asa-Hanna. — Kejsarinnans tofflor. — Aladdin. —• Min fru går igen. — Dorian Grays porträtt.
—-Mirakelmannen. — Sportfest i Moskva. — Ziegfeld Follies. — Saludos Amigos. — Pengar. — Åtta
ackord. — Henrik V.
301
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
