Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf H ill e s t r ö m
systrar». I elfte timman tog även Dramaten
upp en pjäs av den under de senaste ären i
Stockholm så flitigt spelade ryske
författaren, »Körsbärsträdgården». Trots stort
uppbåd av goda artister i Olof Molanders regi
gjorde stycket inte så starkt intryck som på
Blancheteatern 1944.
Som vanligt började säsongen i revyns
tecken. Kar de Mummas »Glädjande
tilldragelse» på Blancheteatern var inte utspelad
förrän i slutet av oktober, på Nya teatern
sköt det upp ytterligare en »Tagg», den
hittills svagaste, och de mindre scenerna följde
de mera betydandes exempel. Dramaten
fortsatte med vårens succés, den konstnärligt
fjä-derlätta men utmärkt väl spelade »Av
hjärtans lust». Och Oscarsteaterns publik, som
tyvärr inte är så liten, kunde fröjda sig åt
en påkostad show, den banaliserade
Strauss-operetten »Läderlappen».
Sådan var den tröstlösa teatersituationen
vid höstdagjämningstid, då Dramaten tog
upp »Flugorna» av Sartre. Den okände
författaren blev i all hast en ryktbarhet. Hans
namn var på mångas läppar, om än inte
publikfrekvensen på teatern var
överväldigande. Och medan ännu Sartre i Paris var
en relativt okänd man, diskuterades han
livligt i Stockholm. Man visste just inte mycket
mer om honom än att han var en av
förgrundsfigurerna i en ny litterär skola,
existentialismen, att han var litteraturhistoriker och
lärare i Paris och att hans litterära bagage
förutom en filosofisk avhandling med
utgångspunkt från Kierkegaard och Heidegger,
bestod av romanen »Äcklet» (»La Nausée») och
novellsamlingen »Muren». Dessutom fick
»Flugorna» en viss pikant touche genom att
herrefolkets representanter i Paris icke förrän för
sent upptäckte dramats aktuella anspelningar
och gåvo tillstånd till premiären på Théåtre
de la Cité, som Théåtre Sarah Bernhardt
av raspolitiska skäl omdöpts till. Censurens
oskuldsfulla uppfattning av skildringen från
en politiskt ofarlig antik tid reviderades snart
nog. För att inte dramat skulle få ännu
större illegal spridning och betydelse blev
det dock inte förbjudet. Den
tyskkontrolle-rade pressen fick i stället order om att
brännmärka dramat som omoraliskt och
tråkigt. Att framgången inte uteblev är
självklart.
Existentialismen uppstod i ett slaget,
förödmjukat land, då handlingen endast var
möjlig att realisera i ord. Bedövningen efter
det som inträffat, känslan av beklämning
inför ockupationen och en oviss framtid
utvecklades snabbt till en bottenlös pessimism.
Och denna pessimism fick ett naturligt
uttryck i existentialismens negativism. Den
slagne söker helt naturligt analysera orsaken
till det som inträffat och i den ångestmättade
atmosfären utmynna resonemangen i
negationer. Sartres inställning är dock mindre en
förkärlek för meningslösheten än ett försök
att finna medel att undkomma den. Tyvärr
resulterar den intellektuella anspänningen i
misslyckande.
Sartres pessimism är emellertid fullt
utbildad i förkrigsromanen »Äcklet», där han
bespottar allt som han helst velat kräkas åt.
Den hopplösa trosbekännelsen lyder: »Jag
existerar — världen existerar — och jag vet
att världen existerar. Det är allt. Men det är
mig absolut likgiltigt.»
För Sartre tycks det passiva och senare
även aktiva motståndet mot inkräktarna ha
inneburit att han åtminstone i viss mån
modifierat sin ofruktbara inställning. Som
diktare låter han i varje fall sig icke bindas
av lärans doktriner, inte ens om han själv
formulerat dem. Orestes ogärning i
»Flugorna» är endast skenbart meningslös, ty även
om han själv inte når gemenskap med sitt
folk blir han dess förlossare, ett
ställföreträdande offer. Inte till gudarna utan till det
opersonliga öde, som inte ens ateisten Orestes
försöker att bryta ned.
I kampen för ett nytt Frankrike voro alla
medel tillåtna. I angreppen mot det
bestående våldet kom den skeptiskt humanistiska
intellektualismen till korta. Hårdare och
grövre medel måste tillgripas i tider, då
sabotage och politiska brott besvarades med
att gisslan avrättades och hela städer fingo
sona enskildas gärningar.
I Argos är atmosfären densamma som i
nederlagets Paris. Femton år efter mordet
på Agamemnon vrider sig ännu en
skräckslagen befolkning i masochistiska excesser.
Alla rota i det förgångnas skuldkomplex,
ingen spårar minsta ljusning vid horisonten.
Usurpatorn Aigistos, maktens och våldets
representant, utnyttjar befolkningens
skuggrädsla. Hans politik gillas av Zeus. I stället
för den mördade Agamemnons själ har denne
nämligen fått en hel stads ruelse och ånger
— ett gott byte. Överensstämmelsen med
»det onda samvetets politik» som
Vichy-regeringen bedrev är påtaglig. Hämndgudin-
330
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
