Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G u s t a f Hilleström
nen. Endast något som liknar skadeglädje
kan man mobilisera, då nyfikenheten på
grund av brist på omväxling slagit sig till ro.
Då alla plockats på sina lånta dygdefjädrar
sitta de och huttra men bli kavata igen, då
man per telefon erhållit det lugnande
meddelandet att någon poliskommissarie med
namnet Gool icke existerar och att ingen
flicka dött på sjukhuset. Man burrar upp sin
snabbt utväxande fjäderskrud. Det är bara
inför den trängre familjekretsen man blivit
avklädd och hudflängd — utåt är allt som
förut. Tyvärr får den värda familjen inte
behålla dessa illusioner någon längre stund.
Ny signal. En flicka, efterlämnande en för
familjen komprometterande dagbok, har
begått självmord. Po]iskommissarien är på
väg . . .
Tack vare Lars Hansons spel och Rune
Carlstens sobra regi gjorde pjäsen ett ganska
starkt intryck. Lars Hanson äger just den
auktoritet som behövs för att det
personifierade samvetet icke skall bli en allt för
monstruös gestalt. Han behövde heller inte mer än
visa sig, förrän publiken förstod vart det bar
hän. Skådespelarens förtrogenhet med
Strindberg hade färgat av sig på rolltolkningen. Det
kom faktiskt med litet mera av
Damaskus-rättshaveri än vad rollen i själva verket
innehåller.
En enda ond vilja som kunde taga upp
kampen med det rätta var fru Birling i Elsa
Carlssons gestalt. Hon hade åstadkommit en
virtuos studie i högdragen impertinens och
grundfalsk förnämitet, som imponerade. Gösta
Cederlund som industripamp hade funnit de
rätta tonfallen i både det farbroderliga
portvinsgemytet före och den beklämmande
andliga fattigdomen efter avslöjandet. Jan-Erik
Lindquist gjorde en aktningsvärd insats som
den tidigt alkoholiserade arvtagaren. Han var
precis så livsoduglig, slapp och hållningslös
som författaren ville ha honom för att bevisa
de besuttnas mindervärde. Lillebil Kjellén
var en fräsch, okomplicerad tonåring med
författarens sympatier, klippt ur något
engelskt magasin. Erik Strandeli, hennes
fästman, hade svårt att ge någon illusion av
gammal adel, dåligt understödd av
författaren som han var.
Med »Glasmenageriet» introducerades den
unge amerikanske dramatikern Tennessee
Williams i Europa. Williams är född 1914
och har tydligen fört en Saroyan-tillvaro,
prövat sig fram på olika banor för att
slutligen efter en akademisk examen 1938 slå
sig på dramatik. Efter några enaktare skrev
han »Battle of Angels», som uppfördes i
Boston 1940. »Glasmenageriet» hade
urpremiär i Chicago december 1944.
Föreställningen överflyttades i mars följande år till
New York, där framgången bl. a. resulterade
i stadens teaterkritikers pris för den bästa
pjäsen 1944—45.
Efter mängden av idealiserande
anglosaxisk beredskapspropaganda var det skönt
att taga del av denna osentimentala, ironiska
men ändå så rörande bikt. Författarens alter
ego, en urspårad sjöman, berättar vad han
minns om sin ungdom, om sin hysteriska mor,
sin lilla skygga, livsodugliga syster och
hennes samling av glasdjur, och sig själv.
Shakespeare kallades han då, skrev vers och
drömde om en framtid som diktare. Ännu
drömmer han, men poesi vill det inte längre bli.
Drinkarna äro kompensation för hans
krossade lyckodrömmar. Varsamt och ömt
behandlar han sina minnen. Det hettar väl lite
i kinderna vid hågkomsten av
förödmjukelser, tjat och tristess, det klumpar sig i
halsen, då bilden av den lilla haltande
flickstackarn blir för påtaglig.
Den ambitiösa modern vill till varje pris
ha sin Laura bortgift. Efter månaders
övertalningstortyr tar Tom en arbetskamrat med
sig hem, en »hygglig ung man», som Laura
alla ovetande svärmat för redan som
skolflicka. Den unga brackan som på aftonkurser
lär sig konsten att uppträda offentligt, slår
ner som en bomb i hennes instängda värld
och lämnar henne med meddelandet om sin
förlovning med en annan, en förmögen flicka.
Dessförinnan hinner han krossa en av hennes
spröda glasfigurer, enhörningen, kyskhetens
symbol. (Jag måste erkänna att symboliken
i detta fall översteg min fattningsförmåga.)
Med välberäknade ljuseffekter och ett
enkelt, okonstlat spel gav regissören, Stig
Torss-low, relief åt händelseförloppet. Det var en
klarhet, en klang av glas över
föreställningen som var bestickande. Symboliken var
aldrig pressad, blev aldrig självändamål.
Hemmets tristess kunde kanske i dessa
minnesbilder ha dämpats en aning,
glasmenage-riet kunde ha fått större proportioner, det
overkliga mer påtaglighet. Men
föreställningens prägel av småborgerlig tragedi hade
då skjutits över på ett irrationellt plan och
regissörens konsekventa linje förryckts.
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
