Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Gustaf Hilleström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Hilleström
blomma till hustru, Eva Stiberg, utstrålade
en frän doft av storstadsförskämning,
lastbarhet och brott. Gemytligt småborgerliga
med en typisk dansk rondör och hygge var
paret Widgren/Lindahl och i spetsen för det
obeskrivliga typgalleriet av styrelseledamöter
glänste Åke Claesson som ett byråkratiskt,
urbant men självmedvetet hovrättsråd.
Dramatens sista premiär kom i elfte
timman. Då teatern traditionsenligt för länge
sedan skulle ha bjudit publiken på en lätt
vårkomedi samlade ännu »Trettondagsafton»
fulla hus. Och då det kalla, ruggiga vårvädret
äntligen gav vika, slog »Körsbärsträdgården»
ut till en kort blomstring.
Någon analys av denna Tjechovs
underfundiga tragikomedi är inte på sin plats,
eftersom den behandlades utförligt vid
uppförandet på Blancheteatern för två år sedan.
Då klagades med rätta över att atmosfären
med den symboliska, hela tiden aktuella
körsbärsträdgården inte kunde göra sig
gällande på den lilla teaterns primitiva seen.
Nu var förhållandet det motsatta. Dramatens
seen är för stor. Intimiteten, stämningen,
som är så avgörande i ett Tjechov-stycke
nådde inte fram till publiken.
Olof Molander insåg också som den
mästerlige regissör han är, att pjäsen på Dramaten
icke kunde verka med de mjukt musikaliska
medel, som i regel utmärka
Tjechov-föreställningar. Han undvek därför radikalt
stämningsmåleri, lät Härje Ekman skapa hårda,
realistiska scenbilder, som endast i andra
aktens stäppbild hade en suggestiv klang. Och
i skådespelarinstruktionen vägde klart det
intellektuellt analyserande och
förstånds-mässiga över det intuitivt upplevda och
in-kända.
I fallet Tjechov är en så utpräglat cerebral
tolkning inte särskilt lycklig. Visst hade
föreställningen många förtjänster, men den grep
aldrig. F. ö. torde den mindre scenen ha
varit lämpligare. Där skulle den intima
prägeln ha kommit av sig själv.
I likhet med Esther Roeck-Hansen, som
på Blanche spelade Ljubov Andrej evna, är
Tora Teje minst av allt en naiv konstnärinna.
Hennes rollskapelser genomströmmas
visserligen alltid av mänsklighet, sällan av någon
varm innerlighet, snarare då av en förstån-
det anpassad patetisk vältalighet. Men främst
upplever hon rollen förståndsmässigt. Den
intellektuella analysen var även i detta fall
mästerlig och dock måste jag säga ifrån att
Tora Teje icke som i fallet Inèz skapat en
fullgången människa. Det saknades
undertoner. Regissören hade säkerligen till största
delen ansvaret härför. Han hade velat
undvika valörmåleri och därigenom hindrat
skådespelarna att helt genomlysa, känna sig in
i dessa musikaliskt koncipierade människor.
Tora Teje var magnifik, då hon som en
karikatyr av Paula Lindstedt då seklet var
ungt böljade in på scenen i en outrerad
parisisk kreation. Högst nådde hon i den
berömda scenen med Trofimov i tredje akten.
Där förenades vemod och indignation,
skalk-aktighet och sårad fåfänga, grace och charme
till ett utsökt kvinnoporträtt, parisiskt och
ändå slaviskt.
Mai Zetterling var samma förtjusande lilla
helgon som en gång i »Den heliga enfalden».
Barbro Hiort af Ornäs hade fått hennes
sträva fostersyster på sin lott och lyckades
förträffligt. Det var en klang av brådmoget
allvar inför allt lättsinnet, tillbakaträngd
ömhet, jungfrulig blyghet och finess och en
härav betingad onaturlig stelhet och
karak-tärsskärpa. Och man anade att denna
hämmade varelse aldrig skulle få ge utlopp för
sitt rika slaviska temperament. Mimi Pollak
hade en prickfri entré som guvernanten.
Men i trolleriscenen tror jag att folket på
scenen hade betydligt roligare åt henne än
premiärpubliken.
Olof Widgren som Trofimov, den evige
studenten, var världsfrånvänd och opraktisk
med besked, men även saftlös och nyktert
återhållsam som regissören ville ha honom.
Han är en Oblomov denne halvgamle
över-liggare, men vi förnummo obetydligt av hans
diffusa drömmerier. Knappast förenlig med
rollens andligt förslappade innehåll var den
västerländska typ, som Åke Claesson förlänat
Leonid Andrej evitj. Man vägrade tro att
denne oscariske gentleman kunde vara en
sådan indolent dagdrivare. Slavisk till det
yttre var däremot Olof Sandborg
(Simeonov-Pisjtjik). Denne alla goda gåvors glade
mottagare hade dock även han lite svårt att
övertyga oss om att själ och ande
motsvarade hans yttre jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
