- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
349

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

tydligen mycket allvarligt samtal. Hon ser
på gossens tröja som sjökaptenen funnit i
vattnet utanför Peters koja. Hon ser på det
ankare hon broderat i silke på tröjan (det
vore också här synd att försöka översätta):

I remember I was brooding
Ön the fantasies of children
And dreamt that only by wishing
I could bring some silk into their lives.

Nej, motsäger henne skepparen, som ej kan
ställa sig likgiltig inför hennes väns lidande
och i övrigt utlägger:

När fasa krossar ett hjärta,
alla hjärtan bli krossade.

En lösning bortom livet — därom enar de
sig i några adagiotakter, som, dolcissimo, här
onekligen med ledmotivisk
förvandlingsteknik, sjunges på det nyss till Grimes-förföljelsen
eggande temat (hos henne i ömvändning,
hos honom i den originala tonföljden).

Galopperas det i helvetet — och det gör
det åtminstone enligt Offenbach — bör det
låta ungefär så som i finalens Allegro molto
{i B-dur), alla Galop. Nu söker mrs Sedley,
»officiellt», upp »juristen Swallow» och får
denne att plikttroget beordra Hobson, nu
som samhällets konstapel, att organisera
jakten på Grimes. Särskilt i satsens andra
tema som, till en början i släktskap med mrs
Sedley’s uttryckssätt, stiger kromatiserande
från uthållna B till D och därifrån efter ett
kvartsprång stannar vid G, släppes lös en
häxsabbat av samtidigt anslagna små och
stora sekunder. Och i en stretta-stegring höres
kör och solister ta ordet ur munnen på
varandra i tätt följande kanon-insatser; det sker
i en framviskat hamrande g-mollfras där de,
hunna upp till synkoperat betonad höjdton
(på ordsammandragningen »we’11»), tyckeshöja
knytnävarna:

Him who despises us
We’ll destroy.

Den förklarligt nog hysteriskt uppjagade
stämningen rågas genom den blott av
upprepade ha-ha’n bestående text, som, molto
largamente, unisont sjunges till ett tidigare
hört dansstycke: först enkelt polkaverkande
men sedan genom överskjutande taktdelar
rytmiskt förbryllande, kommer detta också
som en sista påminnelse om det på starka
ingredienser bryggda
sommarnattsgroteskeriets robusta fröjder. Till sist skallar blott
det, till kusliga, förminskade eller översti-

gande intervall, utropade namnet: »Peter
Grimes! »

Medan den vilda jakten pågår, spelar
orkestern sitt sjätte och sista mellanspel, förspelet
till sista aktens korta andra seen. Här
dominerar det av stoppade horn tutade
dominant-septackordet D-, Fiss- C (således utan kvint),
som vidhålles oberoende av andra
gästuppträdande tonarter. Här ges i tematiska
fragment, igenkännliga för, om också inte alltid
medvetet identifierade av åhöraren, en
återblick på Grimes’ levnadsöde. Kulmen nås
med det till grund för passacaglian lagda
temat, som dock, också det, snart dör bort
i den av hornen signalerade täta dimman.

Frånsett en mistlur — nu tuba — och de
fortsatta, än närmare, än fjärmare hörda
ropen på Grimes, båda exekverade utanför
scenen, består sluttablåns förra del av en
recitativisk-ariös monolog som den förföljde,
spinnande vidare på förspelets rapsodiskt
biografiska tråd, fantiserar nere vid sin
olycks-båt i den från föregående scenbilder bekanta
hamnen. Minnesbitar •—■ somliga förfärliga —
dyker upp i det förestående dödsögonblicket.
Det nya han kommer med utmärkes
mestadels av att hans intervall krympt ihop till
den ynkliga lilla sekunden, så t. ex. när han
på sin fråga var han har sitt hem svarar
sig själv: djupt i lugnt vatten. Han ser och
hör inte Ellen när hon motiverar sin ankomst
tillsammans med sjökaptenen: vi har kommit
för att föra dig hem. Men hans sista tanke
— i varmt Ass-dur — går till Henne: vid
Hennes barm är hamnen där natt skall vända
sig till dag. Och han svingar sig, dolcissimo,
upp i dominantnonackordets stora nona
(Ess-F), för att sedan låta melodilinjen sjunka
tillbaka till Ess — samma ton som den
avlägsna mistluren förut enerverat med.

Talande, utan orkesterackompanjemang,
gör sjökaptenen klart för Peter vad han
menar: Segla ut tills du förlorar Hallen ur sikte,
sänk sen båten. Du förstår vad som är att
göra. Adjö, Peter. Sedan leder han Ellen
varsamt hemåt.

Sedan Hobson och hans män återkommit
till samhällets gröna plats och konstaterat
det lönlösa i att fortsätta jakten, tar det
hyggliga dagliga livet åter sin vanliga gång.
I daggryningen sjunger fiskarne och deras
kvinnor, jämte nu tillkommande solister, som
också utbyter anmärkningar om en ute till
havs sjunkande båt. De sjunger, på andra
parvis rimmade vers av Crabbe själv samma,

349

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0389.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free