- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofemte årgången. 1946 /
351

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

kontrapunktiska strukturen, så t. ex. i
stormfugan i första aktens första final. Ett såväl
ur musikalisk som scenisk synpunkt svårlöst
problem är att på ett för åhöraren begripligt
sätt få gudstjänsten att lagom kontrastera
mot de synliga uppträdena.

För att fortsätta med de negativa sidorna
av en i sin helhet stark föreställning var
dekorationerna — av Sven Ivar Lind och
Birger Bergling —■ inte alltid riktigt
miljösuggestiva. Det bör t. ex. (såsom bilder från
Sadler’s Wells’ föreställning visar vara luft
mellan den välanständiga samlingslokalen
(vars rätta benämning på svenska jag
förgäves sökt utforska) och värdshuset Galten;
detta bör dessutom se mera skumt ut.
Grimes’ koja var inte någon upp- och
nedvänd båt.

Solida som skeppsaktrar av Rikard
Lindström låg också fiskebåtarna förtöjda i
hamnen. Utsikten från den infriade] dock icke
riktigt de av musikens marinmålning väckta
förväntningarna.

Om jag, såsom Jörgen brukade säga, vore
diktator i detta arma land, skulle jag förordna
att såväl en del nya dekorationer som en ny,
av en musikkunnig skald beställd
översättning utfördes under sommaren, det vore väl
använd tid.

André, »den veke mannen», såsom han visst
kallades av någon aftonröst, lär mellan
repetitionerna låta sina sujetter veta vad han
funnit bra eller nödvändigt att ändra på.
Aldrig ett rytande, möjligen en vänlig
tillsägelse under pågående arbete. Den på första
raden, i förstone i ensamt majestät fängslade
krönikören kunde märka gradvis skeende
förbättringar, delvis säkerligen också beroende
på artisternas egna intentioner. Ett trolleri
tyckes för övrigt ske i det ögonblick
skådespelare — sjungande eller inte — för första
gången beträder scenen i mask och kostym.

Liksom Mozart, Verdi och andra har Britten
skrivit partier med tanke på särskilda
framställare. Åtminstone gäller detta titelpartiet
som han avsett för sin gode vän Peter Pears
-— den förste Grimes på Sadler’s Wells —
tillsammans med vilken han också gjorde upp
det första sceniska utkastet till sin opera.
Pears (som enligt vad Operans
presskommissarie berättat kanske är att vänta hit i höst)
lär särskilt ha betonat det veka draget hos
sin hjälte. När Set Svanholm först fick hand
om honom var det främst de häftiga utbrotten
han stannade för. Men efter hand växte han

Fot. Järlds.

Ellen Or f ord — Inga Sundström
och Peter Grimes — Set Svanholm.

in i uppgiften, lyssnade till orkestern som
inte minst hos Britten säger så mycket mer
än ett aldrig så välgjort klaverutdrag och
bryggar över många på piano hårt klingande
dissonanser. Så dämpade han ner sin
sten-torsröst, fick dolcissimo i den (auch bose
Menschen haben Lieder) för att med så mycket
starkare kontrastverkan låta klangeruptioner
fresta våra trumhinnor. Det till hysteri spända
som utmärker Peter ligger för Svanholm,
och denna kvasitragiska figur (det bjuder
emot att kalla honom helt tragisk) hör jämte
styvbrodern i »Jenufa» nog till det bästa
denne artist gestaltat.

Ellen Orford, den omkring 40-åriga, hade
tilldelats den omkring 20-åriga Inga
Sundström, förut i vokalt hänseende fördelaktigt
ihågkommen som grevinnan i »Figaros
bröllop» och som Turandot. Liksom med hemul
från det senare partiet tycktes hon först
endast betänkt på skön ton. Men hon visade
sig i spelavseende kunna ta instruktion och
förstod småningom nog också en del på egen
hand. Alltjämt sköntonande, fick hon mer
mening i sången, och hon utförde flera gester
smått tafatt rörande som de här bör vara.
Det åtminstone artade sig till att bli den
moderligt kännande änkan och lärarinnan.

Helt ypperlig blev snart Sigurd Björling
som Balstrode, den på landbacken numera
tryggt vaggande sjöbjörnen och som sagt

351

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0391.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free