Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Gungan. Av Sven Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Löfgren
liga nyfikna och skrämda, somliga giriga
på byte. Rödakorsbilar körde oavlåtligen
förbi.
Resterna av en stridande pluton kom
längs vägen. Huden i de grå ansiktena var
slapp, uniformerna leriga och rivna. Man
gjorde halt för att rasta.
En av soldaterna gjorde en gest mot
ruinerna och gjorde ett kast med huvudet
bakåt mot skogsbrynet där den sista
fronten gått.
— De har fått betalt, de djävlarna, sa
han. De har fått sitt.
Översergeanten pekade också. —■ Gungan
är kvar. Den har de lämnat.
— Det är visst också det enda.
Man såg på gungan, det kastades fram
ett förslag och några skrattade. Men andra
reste sig och gick bort till den. De gick runt
omkring den och tittade noga, de kände
efter att repen höll. En av dem satte sig
prövande, gav lite fart med fötterna. Det
knarrade i plankan, men inte hotande.
Han gav bättre fart, andra hjälpte honom
med knuffar. Snart väcktes gammal vana
till liv, deras händer rörde sig i säkra grepp
och lugna rytmer. Allt fler kom till från
plutonen, till slut var det bara en man,
som dröjde på vägen.
Där den krökte litet längre mot söder
var vägbanan gul av granathylsor — 20
millimeters luftvärnsammunition, där hade
stått ett par pjäser. En tysk fältväbel låg
med benen nere i diket. De plundrande
civilisterna hade hunnit dit nu, en grävde
igenom hans fickor den ena efter den andra,
såg upp med besviken min.
— Fick du tji? skrek en av kumpanerna.
Han ryckte på axlarna: — Åjo! Han var
redan evakuerad.
Soldaten som sett på dem vände sig
bort, sparkade till en patronhylsa och tog
ett par steg utan mål. Fram till honom
kom en civilist, som bara tycktes gå
omkring och titta. De såg på varann, lite
prövande.
Den civile gjorde några frågor och fick
korthuggna, nästan föraktfulla svar. Det
låg något osympatiskt och främmande över
honom: han såg utsövd ut och hade ren
skjorta, hans ögon var blida och nyfiket
undrande. De sista helvetesaktiga
veckorna hade han väl suttit i någon lugn
vrå på andra sidan gränsen.
Soldaten såg bort mot sina kamrater.
Just då fick civilisten syn på något och
pekade utåt ett fält. Någonting rörde sig
krypande därute, en soldat som fått ena
benet sönderskjutet. Ibland hävde han
sig på sitt friska knä, hasade sig med
händer och armbågar. Han ropade på
hjälp med en röst som knappast var en
mänskas.
— Månne man skulle ta ett tag och
hjälpa honom, sa den civile.
Soldaten, som varit lik Lauri, fick något
avvärjande i sin blick. Han såg bort mot
kamraterna, såg ut över fältet igen. Såg
på den civile, främmande, nästan fientligt.
— Det är rödakorssoldaternas sak. De
gör det bäst, det sköter de.
Och han sprang bort till kamraterna och
gungan. Några av de andra hade sett
samma sak som han, de slöt sig tätare
samman.
Officeren sa, att han ville gunga nu.
Han var populär och mannarna jublade
åt hans önskan. De gav honom rejäl fart,
plankan knarrade, några vattendroppar
skakades från träden. Solen kröp fram ur
diset, gulvit och utan värme. Lukten av
bränt kött drev förbi dem ibland, ett par
stockar hade glött sönder och rasade
samman. Långt borta hördes ljudet av någon
kanonad. Nedanför dem flöt älven blank
och stilla.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
