Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Göteborgs Stadsteater 1945-46. Av Axel L. Romdahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Axel L. Romdahl
Berta Hall, Kolbjörn Knudsen och
Ebba Ringdahl i »Slutna dörrar».
Studion.
stycket, men det lät förvisso höra sig. Sture
Baude gjorde här sin av Göteborgs
teatervänner livligt uppskattade nya entré i Zeus’
underfundiga roll. Töre Lindwall var en
manligt kraftfull Orestes, Sven Miliander gav
intensivt uttryck åt Aigisthos, medan Berta
Hall gestaltade Klytaimnestra och Kerstin
Rabe Elektra. Samme författares lilla
enaktare »Slutna dörrar», spelad på Studion
vid slutet av säsongen tillsammans med
Gé-raldys »Stora barn», var utan tvivel en av
de verkningsfullaste sakerna i årets repertoar.
De i sin förbannelse och av sin förbannelse
instängda, den brutale mannen, den perversa
och den karlgalna kvinnan, skildrades med
frenesi av Kolbjörn Knudsen, Berta Hall och
Ebba Ringdahl, John Ekman som deras
vaktare och uppvaktande, »våningskyparen»,
var av en grandios ruskighet som man fick
akta sig att ej återse i sina drömmar. Fru
Birgit Afzelius-Wärnlöfs »djävulusiska»
dekoration i blodrött, svart och silver med gröna
sjuttiotalsmöbler spelade med i stycket på
ett riktigt och ytterst effektfullt sätt. Pjäsen,
som något erinrar om Pär Lagerkvists novell
»Hissen», hör till de ting man inte så lätt
glömmer. Kanske hade det varit bra om
Gé-raldys fina lilla pjäs om förhållandet mellan
far och son kommit efter i stället för före
Sartres helvetesfantasi ■—• bra för
nattsömnen hos nervsvaga i varje fall. Som det var
kunde detta program gott betecknas som ett
av Stadsteaterns bästa under säsongen.
Mau-riacs »Ond kärlek» med sina få personer, sin
fasta och klara dialog, sin dissekerande
psykologi, var ett förnämt stycke Frankrike med
anor från Racine och Pascal. Pjäsen spelades
soignerat av de tre damerna, Ingrid Borthen,
Gertrud Fridh och Margareta Bergfelt, och
de båda herrarna, Semmy Friedmann och
Bengt Blomgren. Herr Friedmann var dock
den av de agerande som bäst gav illusionen
av fransk stil och franskt temperament. I
farsen »Bichon» av Jean de Létraz hade
teatern vågat sig på att släppa gäcken lös på
det gamla glada maneret. Gull Natorp
gästspelade som tant Pauline och utvecklade ett
spelhumör som smittade ensemblen.
Stadsteatern har, frånsett denna gäst som
medverkade i två program, under året hållit
fast vid sin princip att arbeta med egna
goda krafter, en princip som medför styrkan
av truppens sammanhållning och ambition
men självklart också en begränsning av
resurserna och en inskränkning i möjligheten att
välja repertoar.
Ännu ett franskt stycke återstår att nämna:
fyraakterspjäsen »Eurydike» av Jean Anouilh,
som gick på Studion i januari. Lika storlinjig
och enkel i sin byggnad som den antika sagan
framträder i Glucks underbara musikdram,
lika bisarr och komplicerad är den variation
av Orfeuslegenden som den moderne
fransmannen givit: modern dräkt för moderna
men dock i grunden tidlösa tankar om liv
och död och kärlek. Som Orfeus och
Eurydike hade Töre Lindwall och Agneta Prytz
att bära fram fina och subtila ting som tvungo
oss att lyssna och tänka, medan Ludvig
Gent-zel i faderns monolog i sista akten mästerligt
tolkade tarvligheten, egennyttan, den naiva
egocentriciteten.
Under spelåret 1944—45 representerades
den nordamerikanska dramatiken av så
»hårdkokta» saker som »Tobaksvägen» och
»Son av sitt land». Den senast förflutna
säsongens USA-pjäser skulle man snarast kunna
beteckna som »löskokta», vänliga, mjuka och
fria från råhet och fränhet. Detta »löskokta»
karakteriserar i all synnerhet »Herr Lönn»
(Mr Sycamore) av Ketti Frings efter en
berättelse av Robert Ayre. Man brukar ibland
säga: »Det är så dumt att det är kvickt.» Ett
sådant omdöme må, utan allt ringaktande,
tillämpas på stycket om den tröttkörde
brevbäraren som fick sin önskan om en rofylld
vegetabilisk existens till alla delar
förverkligad. Jag vet icke om jag skall våga bekänna
att det är detta trots allt djupt meningsfulla
tokeri som jag längst och med den största
tacksamheten skall komma ihåg av allt som
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
